Frågan om lönearbetet

Jag lönearbetar, alltså finns jag. Någon annan slutsats går inte att dra, varken av alliansens arbetslinje eller av deras begrepp ”utanförskap” för alla som står utanför arbetsmarknaden.

Men på senare tid har arbetskritiska forum anordnats och nyligen släpptes också antologin After work: farväl till arbetslinjen. Budskapet här är inte bara att det behövs en förändring, för det gör det när vissa inte får arbeta medan andra arbetar sig sjuka, utan det ges också förslag på lösningar som generell arbetstidsförkortning, friår och medborgarlön.

Medan friår och arbetstidsförkortning frigör tid för den som jobbar samtidigt som det ger öppningar åt arbetslösa handlar medborgarlön i stället om att ge en ovillkorad basinkomst till alla. Summan ska vara tillräckligt hög för att man ska klara sig på den, men inte så hög att folk slutar jobba helt och hållet. Samtidigt borde risken för detta vara liten, de flesta gillar att jobba. Det som skulle försvinna är snarare jobb med usla villkor, för varför skulle någon känna sig tvingad att ta ett sådant?

Frågan är hur man undviker att detta inte bara blir en hemmafrusubvention för familjer som vill låta kvinnan sköta barnomsorgen och hushållet på heltid. Jag ser det som den svåraste nöten att knäcka (för kostnaden finns det finansieringsförslag på i After work). En medborgarlön förutsätter ett jämställt samhälle där män och kvinnor delar lika på föräldraskapet.

Det är inte bara medborgarlönen som är en utopi. Både kravet om arbetstidsförkortning och friåret har försvunnit från den politiska dagordningen. Nu är det arbete framför allt. Tanken känns igen från 1900-talets början, då man inte ville att arbetarna skulle gå ned i arbetstid eftersom man var orolig för att fritiden skulle radikalisera dem. I dag är det fritiden som är en radikal tanke. Åtminstone den sällsynta fritiden i betydelsen fri tid. Här kvalificerar sig varken hobbykurser som man tar för att bättra på sitt CV eller gymkort som man införskaffar för att bättra på sin kropp. På vägen till ”the self made man”, denna individuella lösning på ett kollektivt problem, finns ingen tid för fri tid.

Vad den radikala fritiden då ger oss är en möjlighet att vara människor, och hitta mening och identitet, bortom arbetsmarknaden. För som doktoranden Miriam von Schantz konstaterar i After work:

”En människa kan aldrig hamna i ’utanförskap’, men en individ vars värde kvantifieras genom arbetsprocessen kan det.”

Vi finns, även om vi inte lönearbetar.

Ellen Albertsdóttir