Försäkringar bara för vissa

Det blev inget avtal före julen 2013 mellan PTK och Svenskt Näringsliv. Ett utvidgat omställningsstöd för tjänstemän i utbyte mot ändrade turordningsregler var omöjligt att bli överens om.

Förhandlingarna sköts framåt i tiden och nya försök att hitta rätt är inplanerade till slutet av januari. Förhoppningen är att det då ska bli enklare att hitta en fungerande kompromiss, men det är långt ifrån säkert.

Offentligheten kring arbetsgivarnas önskelista när det gäller turordningsregler väckte mycket starka protester inom PTK.

Inte minst bland akademikerna var missnöjet mycket påtagligt.

Hur det utvecklar sig under vintern/våren återstår att se, men sedan Arbetet avslöjat både tjänstemännens och arbetsgivarnas slutliga önskelistor och positioner är det tydligt att det gapar en avgrund mellan uppfattningarna.

Försöken att avtala om bättre omställningsstöd rymmer – förutom de direkta svårigheterna att komma överens – också ett principiellt dilemma.

Ju mer parterna tar ansvar för, desto mindre blir trycket på förändringar av de allmänna systemen. Det gäller både olika försäkringslösningar och arbetsmarknadspolitiska insatser – till exempel omställningsstöd för dem som förlorar jobbet.

Modellen med att arbetsmarknadens parter avtalar om förbättringar som komplement till lagstiftarens insatser har alltid funnits. Och så länge det handlat om ett kompletterande skydd vid arbetslöshet eller sjukdom har ingen konkurrenssituation uppstått mellan de två tänkbara huvudmännen – staten och partssystemet.

Men när inkomstbortfallet vid sjukdom, arbetslöshet eller arbetsmarknadspolitiska insatser i växande utsträckning klaras via lösningar som varje fackförbund formar efter eget gottfinnande eller tillsammans med arbetsgivarna förändras bilden.
Varför ska staten höja ersättningarna i a-kassa eller sjukförsäkring när så många har kompletterande försäkringar som ger avsevärt bättre skydd än statens grundläggande åtagande?

Parterna bär i dag en allt större del av försäkringssystemet. Resultatet blir olika förmåner för olika grupper. Vissa får eller har inga förmåner alls. Och så var det inte tänkt.

Förklaringen är att inte alla förbund eller en­skil­da har råd att teckna kompletterande för­säkringar, varken för sjukdom eller arbetslöshet.

Arbetslösheten är helt enkelt för omfattande och kostnaderna för en inkomst- eller tilläggsförsäkring blir därför för höga. Detsamma gäller kompletterande sjukförsäkringar.

Det finns därför många avgörande frågor i potten när PTK nu fortsätter sina förhandlingar med Svenskt Näringsliv. En bredare principiell diskussion om betydelsen av mer partsburna försäkringslösningar eller arbetsmarknadspolitiska inslag saknas fortfarande.