Jag är hos min fantastiska vän Klara. Vi kollar fotboll och äter popcorn och dricker bubbelvatten, så där som man gör en mörk och regnig vardagskväll när Sverige förlorar ett viktigt kval. Efter matchen, som vi redan före avspark anade hur den skulle sluta, hamnar vi i en diskussion om föräldraförsäkringen. Den blir ganska hetsig. Inte så att vi skriker. Men vi avbryter nästan varandra och pratar lite snabbare och argare än vad vi brukar.
Vi håller inte helt med varandra.
Jag vill kvotera nu, helst i går. Säger att det är orimligt att våra skattepengar går till att cementera ett ojämställt samhälle. Klara säger att hon självklart vill att föräldrar ska dela lika, men att hon är rädd för ett samhälle där människor tvingas till smarta val av politiker, i stället för att själva tänka och välja. Jag säger att jag är rädd för ett samhälle där vi inte gör något åt att kvinnor värderas lägre än män. Klara håller med.
När jag går hem den kvällen, gnager det i magen. Det gör ofta det när jag hamnar i politiska diskussioner, när jag skriver texter eller ibland bara när jag ser mig själv i spegeln. Funderar på om jag tog i för mycket, förklarade för dåligt eller stack ut för mycket. Försöker argumentera med mig själv. Levererar olika feministiska argument om att det är bra att tjejer tycker olika. Att vi måste tillåta oss själva att säga det högt. Att min känsla av att ta för stor plats, bara är en känsla baserad på mina erfarenheter av tjejers förminskade utrymme. Men inget biter på mig fullt ut.
Några veckor senare äter jag och Klara middag på en thaikiosk. Någon av oss, jag minns inte vem, nämner diskussionen om föräldraförsäkringen. Jag säger att jag tycker att det är fantastiskt att vi tillåter oss själva att diskutera och tycka olika. Att det är sällan som man som tjej får göra det. Att vi allt för ofta tystar oss själva. Levererar samma feministiska argument kring kvinnors utrymme i debatten.
Klara tittar på mig och säger:
”Men, det kändes som jag tog i för mycket”. Jag tystnar och erkänner att jag kände likadant. Att jag gick hem med något som skavde, samtidigt som jag älskade diskussionen i sig.
Jag har aldrig hört en man säga att ”han kanske tog i för mycket”. Av alla de gånger män har avbrutit mig, tystat mig eller förminskat mig i en diskussion, har han någonsin då eller i efterhand reflekterat högt kring hans eller mitt utrymme? Varken den borgerliga killen på festen, den manliga kollegan i lunchrummet eller den feministiska mannen på det politiska mötet har undrat om han tog plats ifrån mig.
När jag går hem den kvällen, lovar jag Klara och mig själv, att från och med nu alltid komma ihåg att säga att hon inte tog min plats, utan att hon tog sin egen. Tänker att vi måste hjälpas åt att skuldbefria varandra.
