Vassa stickprov

Dramatikern och regissören Mattias Andersson lät sociologer intervjua ett representativt urval svenskar och gjorde en teaterpjäs av deras egna ord, ett fyrverkeri av många olika slags teater med en formidabel ensemble: från veteraner som Irene Lindh och Björn Granath till yngre stjärnskott som Hamadi Khemiri och Omid Khansari – allt i samspel med en brant stupande scenografisk idé, signerad Ulla Kassius.

Enkätsvaren återges ordagrant in i minsta tvekan och felsägning, inklusive tajt avlyssnade dialekter och brytningar. Det är bland annat innantilläsning, improvisation, skilsmässogräl, vetenskapsmän, äkta bandinspelningar, scenarbetare som lägger sig i. Men det är också absurda överdrifter som lyfter fram oväntade aspekter av de intervjuades berättelser.

Och vilka berättelser! Om kulturvanor, tragedier, förnöjsamhet, men kanske övervägande om en känsla av maktlöshet, att inte själv ha kontroll över sitt liv, i synnerhet under den långa scenen med en kör av vittnesmål om Försäkringskassans ondska.

Just därför att språket är intakt och inte tillrättalagt, befinner sig den som just då har ordet på trygg hemmaplan – men står samtidigt i dialog med den allttillåtande lekfullhet som blir möjlig därför att ramen är teater och därför ett möte mellan en mångfald av perspektiv.

Hamadi Khemiri i munkjacka berättar initierat om förtrycket av samerna, och åskådarna uppmärksammar bara gradvis att det ju är norrbottniska han pratar och inte förortsstockholmska. Men samtidigt kliver det in en folkloristisk lappgubbe med kåsa i bältet på scen och släpar in en död ren som blir liggande nästan hela resten av första akten.

Absurt är bara förnamnet. Summan blir en helkroppsscanning av de fruktansvärt olika villkor vi lever tillsammans under här i landet.