PengarnaloggaDet finns en utbredd föreställning om att konsten har sin egen värdehorisont; att den bebor en alldeles egen sfär, oberoende av den materiella världens banala logik. Om ett samtida konstverk ändå befattar sig med vardagsekonomin så får det vara i form av tolkningar eller korrektiv, så att konstnärens oberoende förblir oantastat. Denna logik går uppenbarligen inte hem hos alla.

Kakidzhe_1351I The Most Commercial Project ritar den ukrainska konstnären Alevtina Kakhidze av saker hon ser i butiker och skyltfönster – armbandsklockor, skinnhandskar, designföremål. Saker hon själv skulle vilja ha. Ibland finns ett märkesnamn med i bilden, ibland syns prislappen på föremålet. Den precist noterande blicken genom varuvärldens skyltfönster har följt med konstnären genom ett antal städer sedan 2004, då hon som student vid Jan van Eyck-Academie i Maastricht påbörjade projektet. Se dokumentation här!

Var hon befinner sig spelar ingen roll, det är alltid själva prylen det handlar om. Med bläck på papper noterar hon knappt mer än föremålets konturer, ibland detaljer som ett sifferblad eller en söm. Snabba teckningar som utan omväg närmar sig varans kommersiella lockelse, oavsett om den ligger i ett skyltfönster i Maastricht eller i Köln.

Travar av teckningar har det blivit. Mängden (och konstnärens ihärdighet) tyder på att lockelsen kommer att bestå – fram till den dagen hon själv äger föremålen.

Varje teckning går att köpa till samma pris som den avbildade varan kostar: 696 rubel kostar teckningen på en Svarowski kristallblomma, 105 kronor en krökt sked av Villeroy & Boch.

Teckningarna underordnar sig varuekonomins logik och driver den samtidigt ad absurdum.

För att bättre förstå den lyxkonsumtionens värld som Kakhidze illustrerar med The Most Commercial Project behöver vi bara titta på utvecklingen i de forna sovjetrepublikerna där statusprylar efter kommunismens fall snabbt fått genomslag som samhälleliga markörer och där privat ägo, i än högre utsträckning än i väst, blivit mått på personlig framgång.

Kakhidze verkar inte känna något större behov att kommentera utvecklingen annars än att hon inkorporerar den: med varje blad bekräftar hon prylarnas attraktionskraft. The Most Commercial Project blir till ett arbete utan slutpunkt eller slutsats, utan istället till ett arkiv över en aldrig sinande lockelse.

Alexander de Cuveland