Foto: Fredrik Sandberg

Facken samlar sig för jämställda löner. Många åtgärder krävs parallellt, konstaterar Britta Lejon, ST.

 

I tre decennier har löneskillnaderna mellan män och kvinnor ­förblivit näst intill konstanta. Men under ytan pågår försök till förändring som kan nå längre än kanske alla tidigare.

Det handlar om en helt ny typ av facklig enighet, över huvudorganisationsgränserna.

Ordförandena för fack inom LO, TCO och Saco träffas regelbundet – och enigheten är stor om att kvinnors lönemässiga eftersläpning är ett stort och gemensamt problem.

– Vi träffades i januari 2013 och nu är det snart dags igen, säger Britta Lejon, ordförande för ST.

Hon ser gränsöverskridandet som en absolut nödvändighet. Bred facklig enighet är, enligt Britta Lejon, en grundförutsättning för att komma till rätta med könslönegapet.

– Enigheten är en fråga som vi ensamma förfogar över. Insatser och förändringar på andra plan och hos andra aktörer kan bli en följd av den, säger hon.

Framgång i kampen för att minska lönegapet är inte en fråga för varje huvudorganisation för sig, konstaterar hon. Det krävs gräns­överskridande samarbete för att skapa tryck i frågan.

Just nu drar dock fackförbund åt alla möjliga håll för att svara mot medlemmarnas krav på löneökningar.

Det finns en spänning på arbetsmarknaden i spåren av att snart en miljon löntagare väljer sifferlösa avtal, överenskommelser helt utan centralt fastslagna lönehöjningar. De förbund som i dag förhandlar fram de avtal som blir normen för löneökningarna kommer på lång sikt inte att acceptera att förvandlas till ett lönegolv för förbund som sluter sifferlösa avtal.

– Vi har valt att kräva siffror i avtalen. Andra har dragit sina slutsatser av utvecklingen, säger ST:s Britta Lejon. De prövar därför and­ra vägar.

Hon oroar sig över utvecklingen och framför allt över de sifferlösa avtalens fördelningsprofil på löneökningarna. Om och när siffrorna försvinner ur avtalen – och var och en lämnas åt att försöka företräda sig själv inför arbetsgivaren – hamnar stora grupper i problem.

– De som saknar marknadsvind och utför mer standardiserade arbetsuppgifter riskerar att få låga om ens några löneökningar alls, säger hon.

Det finns sådana grupper inom hela tjänstemannarörelsen, också på det statliga avtalsområdet. Det kan handla om vissa arbetsuppgifter inom Försäkringskassan, callcenter eller Skatteverket.

Britta Lejon konstaterar självkritiskt att tjänstemannarörelsen inte förmått samla sig när det gäller samsyn kring hur lönebildningen ska formas.

– Det blev mycket tydligt när Medlingsinstitutet senast arrangerade en konferens om och kring lönebildningen och kvinnors lönemässiga eftersläpning. Den fackliga oenigheten var besvärande tydlig, säger hon.

Om de tre åren som nuvarande löneavtal löper är en tillräckligt lång tid för att facken inom samtliga huvudorganisationer ska hitta varandra och forma gemensamma krav eller lösningar – ja det återstår att se.

Men allt fler förbund tar initiativ till en fördjupad analys och öppen diskussion om lönebildningen i dag och i morgon. Det senaste exemplet är Akademikerförbundet SSR som anlitat Christer Romilson, tidigare ordförande för Offentliganställdas förhandlingsråd, för att analysera lönebildningen i vid mening.

– I uppdraget ligger också att granska hur kollektivavtalen kan utvecklas och stärkas för att ge medlemmarna bättre förutsättningar att påverka lönen, säger Heike Erkers, ordförande i SSR.

– Det behövs en bred diskussion om hur lönebildningen fungerar och hur den kan förbättras, säger Christer Romilson. Därför blir det intressant att utvärdera vad som hänt de senaste decennierna och se om det kan leda till förslag för framtiden.

Från ST-horisonten har Britta Lejon en lista på arbetsuppgifter som syftar till jämställda löner.

– Många saker på olika plan måste göras parallellt de kommande åren, säger hon och räknar på fingrarna. Då går det att förändra och få bort löneskillnader som enbart motiveras av kön eller en syn på kvinnodominerat arbete som mind­re värdefullt.

– Men det sker inte av sig själv, säger Britta Lejon.

Är tålamodet bland landets arbetande kvinnor en bidragande förklaring till att förändringar dröjer?

Britta Lejon ler igenkännande åt beskrivningen – och medger att mer kvinnlig ilska skulle vara ett bra bidrag i kampen för jämställda löner.