På vägen till ännu en sittning med Nisse över öl och nachos med smält ost slås jag av att det inte sitter en enda tiggare de 200 metrarna mellan S:t Eriksgatan och den spanska puben på Fleminggatan. Sådant noterar man numera i Stockholm.

Nisse är redan på plats med penna och kollegieblock och ritar cirklar och fyrkanter med pilar emellan. Nu har han kommit på något, tänker jag och slår mig ner.

Han är personalkonsult sedan många år tillbaka och har mött hundratals människor av alla de slag.

– Jag har en idé, säger han.

Idén går ut på att de arbetssökande ska bli som juryn i Idol, att de ska sätta stjärnor på Arbetsförmedlingen och dem som jobbar där.

– I dag måste de arbetssökande lämna in rapporter om hur aktiva de är, hur många jobb de sökt. Har de inte gjort läxan förlorar de a-kasseersättningen. Varför kan man inte vända på det så att de stackars arbetssökande skickar in rapporter om hur aktiva arbetsförmedlarna är?

Nisse har redan blanketten klar där de arbetssökande kan fylla i hur många personliga möten de fått på en månad, hur många realistiska förslag på jobb de erbjudits och hur lätt eller svårt det varit att få tag på sina arbetsförmedlare.

– Jag träffade en kvinna häromdagen som ringt 30 gånger till sin handläggare under en vecka utan att få tag på vederbörande.

Nisse river ut det nerklottrade bladet, viker ihop det och tycker att jag – som jobbar för dem, som han säger – ska ta med förslaget till LO.

Nu var det inte för detta som vi bestämt att träffas. Nisse hade bett mig fylla i ett test som amerikanska rymdstyrelsen Nasa satt ihop och som ska avslöja vem jag är och hur jag ser på mitt jobb.

– Du är experttypen, säger han.

Det var värst, tänker jag.

En experttyp byter inte inriktning utan stannar kvar i yrket, fördjupar sig och fokuserar på att bli så bra som möjligt på det han eller hon kan.

– Det är underskattat i våra dagar. Att bottna, säger Nisse.

När han säger expert tänker jag förstås på kirurger, musiker, atomfysiker. Men det gör inte Nisse.

Han berättar om sin tid som personalchef då han besökte en livsmedelshandlare ute på vischan. Handlarn var lite motvillig först, inte minst för att Nisse kom från Stockholm. Men efter ett tag lossnade det och tycke dem emellan uppstod.

Varpå handlarn till slut tog fram en nyckel och öppnade dörren till sitt hemliga rum.

– Det var som ett bibliotek med mängder av utdragslådor. Lådorna var märkta med sådant som ”köttdisken”, ”grönsaksdisken”, ”frysarna”. Och i lådorna fanns klipp, artiklar, broschyrer, anteckningar som han samlat under 30 år.

Nisse berättar om ett sjukvårdsbiträde han träffade som förklarade att hon ville bli riktigt, riktigt bra, expert på det hon kunde: att vårda gamla.

Och om mannen som vann SM i städning för några år sedan.

Och om snickaren som hjälpt Nisse och hans fru med fritidshuset i ­Dalarna. Han har ägnat mer än 30 år åt att förädla sitt hantverk och har på senare år fascinerats av så kallade kulturspikar, gamla, långa, handsmidda spikar som sitter i fallfärdiga lador och boningshus. Dem drar han ut, rätar till och använder igen.

– Att bli bra tar tid. En forskare påstår att det tar 10 000 timmar av intensiv övning för att bli bra på något. Fem, sex år alltså. Då krävs tålamod. Vår snickare tar lärlingar. Och då sätter han dem först på att räta ut kulturspikar. Börjar de gnälla efter ett tag skickar han hem dem, säger Nisse och frågar mig om vi inte ska ta en öl till.Lennart Lundqvist