Långsam metodisk smuts-
kastning tar hem spelet

Aron Etzler kan detaljerat beskriva det politiska taktikspelet inifrån, bland annat i egenskap av partisekreterare hos V. Redan det gör hans genomgång av de senaste tjugo årens politiska historia i Sverige oerhört värdefull och insiktsgivande.

Läsaren av Reinfeldteffekten får en isande inblick i hur allianser uppstår och upplöses: trevare till samarbete som inte blir av, manövrer som egentligen har ett helt annat syfte, till exempel hur Mp gör upp med Alliansen för att stärka sina kort inför kommande förhandlingar med S. Varvid det viktiga inte är själva sakfrågan utan maktspelet innanför parlamentet.

Såna är nu en gång villkoren i vårt parlamentariska system, byggt på partier. Men Etzlers klarsynthet är oförblommerad, nästan cynisk. Man slår igen boken och börjar fantisera om vilka oanade möjligheter som kommer att stå till buds när dimmorna skingrats efter nästa års riksdagsval.

Men den viktigaste insatsen är beskrivningen av hur politiken har förändrats av moderna marknadsföringsmetoder, anpassade till dagens mediasituation.

Det handlar inte längre om att föra fram den politik man vill driva utan om att undergräva förtroendet för motståndarnas ledargestalter. För att sen väl vid makten tuta och köra med vad som stått på den inofficiella agendan.

Allt som Moderaterna tidigare skrämde bort väljare med har Alliansen hunnit genomföra, visar Etzler. En omdaning av staten och en massiv omfördelning av resurser till de rikaste.

Istället för att tala om vad man har i sikte går man systematiskt in för att undergräva förtroendet för först Göran Persson, sen Mona Sahlin. Etzler törs inte säga det rätt ut, men han antyder med hela handen att en högteknologisk marknadsföring ligger bakom, med subtila förtalsstrategier som verkar på valmanskåren likt ett långsamt, försåtligt gift.

Samtidigt visar hans bok på de mediologiska villkoren: mediernas enorma makt över vad som kan formuleras och hur det kan tolkas,  vilket gör att hela debattutrymmet redan på förhand är placerat i högerburen, dvs den nyliberalistiska definitionen av politikens manöverutrymme. Men också den politiska journalistiken deltar i spridandet av den underminering av förtroendet som är den nutida valkampanjens viktigaste beståndsdel.

Etzler visar ingen väg ut ur detta spel där vänsterståndpunkter inte har en suck. Men han visar hur samtiden funkar, och jag kan lova att var och en som läst Reinfeldteffekten kommer att få ut mycket mer av den kommande valrörelsen. Och öva upp känsligheten för hur den moderna smutskastningen fungerar – ja kanske till och med inse att frågan efter ”förtroende” är fel ställd av fel personer och därmed förstoppar hela det politiska systemet.