På radion pratar vi igen om kvinnor och pensioner. Nya siffror visar samma sak. När det gäller makt och pengar, drabbas kvinnor från vaggan till graven. Varannan pensionerad kvinna i det här landet får en pension under fattigdomsgränsen. Prognoserna för framtiden ser lika dystra ut.
Experterna pratar om orsakerna. Pekar på att kvinnor nästan alltid tjänar mindre än män. På att kvinnodominerade sektorer på arbetsmarknaden är de sämst betalda. På att kvinnor jobbar obetalt hemma och därmed mindre betald tid på jobbet. Att kvinnor är föräldralediga och vårdar barn många fler månader och år än vad män gör.
Jag får frågan om vad jag ska göra för att inte bli fattigpensionär. Om jag pensionssparar. Om jag ska byta till en annan bransch än vården. Om jag tänker fortsätta jobba heltid. Om jag ska skaffa barn.
Försöker ge korrekta svar. Att jag nog borde pensionsspara. Att jag vill fortsätta jobba heltid. Att jag hoppas kunna dela lika på ansvaret för mina eventuella barn. Känner mig ändå trött på den individuella fokuseringen. Hur kan varannan kvinna bli ett problem som hon ska lösa själv? Hur kan det här samhällets struktur bli mitt personliga problem att ordna upp?
Och vad tänker ni skulle hända om vi kvinnor faktiskt gjorde allt rätt för att få en bra pension. Om vi slutade jobba i vården, i skolan och i omsorgen. Om vi inte stannade hemma när barnen var sjuka. Om vi inte ens skaffade barn. Skulle det här samhället verkligen må bra av det?
Jag förstår att den enda egentliga lösningen är samhället måste bli jämställt. Att kvinnor måste ges lika lön för lika arbete. Att pappor måste vara lika mycket ansvariga för sina barn och sina hem. Men det går så fruktansvärt långsamt. I den här takten verkar det tyvärr som om jag kommer hinna vara både fattigpensionär och död innan vi nått mål om jämställda löner och föräldraskap.
För varannan kvinnas skull behöver vi uppenbart förändra pensionssystemet.
Jag leker med tanken på att ens samhällsinsats ska vara det som är pensionsgrundande. De lågbetalda undersköterskorna som i ett fyrtioårigt yrkesliv tagit hand om våra gamla skulle kamma hem maxbeloppen. De fantastiska förskollärarna som uppfostrat flera generationer av våra barn skulle kunna leva gott på sin pension och sina minnen från livsviktig yrkeskarriär. De kvinnor som torkat sina barns febriga pannor, gått på utvecklingssamtal och kommit ihåg att packa gympapåsen på torsdagar skulle få dubbla poäng i kuvertet.
För eller hur, att det känns rimligare, att de som burit det här samhället, är de som tackas. Inte straffas till fattigdom.
