Andra priset på en vecka till Susanna Alakoski

”Ett författarskap som ger röst, plats och därmed upprättelse åt de mest utsatta människorna i det svenska klassamhället.” Grattis till fackens Ivar Lo.-pris, Arbetets krönikör Susanna Alakoski! Förra veckan fick du Vi:s litterära pris, det går bra nu?

– Det är overkligt. Jag var gladare än glad när jag fick Vi-priset. Nu är jag gladare än gladare än glad. Det handlar om att bli läst och sedd i sitt skrivande. Det är svårt att skriva böcker och att använda språket för det man vill berätta. Och när jag nu får fackföreningsrörelsens Ivar-Lo-pris och med den motiveringen så kan jag inte annat än att bli överlycklig. Hela min arbetarsläkt skulle ställa sig och buga nu, tror jag.

Prispengar betyder månadslöner för dig?

– Jag har en bok-kö inom mig och nu kommer det gå snabbare att sjösätta den. Jag tar prispengarna som en uppmaning: Skriv för helvete!

När jag läste Oktober i Fattigsverige kändes det som att ditt berättarmod ökade för varje sida. Jag ser det som ett berättartekniskt grepp, där berättelsen fördjupas genom att det strukturella och det personliga flätas samman. Men också som att du har behövt samla mod för att skriva boken?

– Jag det var en krävande bok att skriva. Det är roligt att du tar upp berättartekniken för den var en nöt för mig att knäcka. Hur kan jag skriva min biografi på ett sätt så att den också diskuterar en social förhistoria och en nutid. Det har funnits ett stort motstånd för mig att skriva biografiskt, men när jag hittade sättet blev det möjligt. Jag ville också beskriva det motstånd jag haft under skrivprocessen, så det var ett experiment.

– Det är så många författare före mig som intresserat sig för fattigdomsfrågor och det var viktigt för mig att få med dem. Viktigt var också språket, jag laborerar med intervjuer, sms, litterära citat, journaler, det kalla beskrivandet.

Efter att du skrivit Svinalängorna reflekterade du över att många journalister frågade: Hade du det så här illa? Men inte en enda kom på tanken att fråga om du kanske hade haft det värre. Behövdes det en biografi för att berätta din egen historia?

– Ja. Det var en av sakerna som initierade hela boken, den uteblivna frågan. Och att jag läst och hört mycket om den moderna fattigdomen som var så förenklande. Man utgår ofta från sin egen verklighet. Jag har ju ägnat 20 år av mitt liv åt att lära mig att leva i ett slags medelklassliv. Men många från medelklassmiljöer har inte ägnat en enda dag i den miljö som jag hade det som barn. Så det finns nog ett djupt dike mellan våra verkligheter. Man kanske läste Svinalängorna som det värsta som kunde finnas i ett liv. Men för mig var det ett sätt att fiktionalisera ett par tre erfarenheter, som våld och alkohol, men min biografi var så mycket större än så.

I din senaste krönika i Arbetet lackar du ur på SJ. Är tåget en kringresande författares och föreläsares största arbetsmiljöproblem?

– Det håller på att bli ett sådant stressmoment att det är obehagligt. På lördag ska jag åka ner till Göteborg och vara med och fira när ABF fyller 100 år och redan nu går jag och oroar mig för att inte hinna ner i tid. Och det är inte bra för tågberättelsen.