Krimi: Anne Rambach

Anne Rambach skulle kunna beskrivas som Frankrikes motsvarighet till Henning Mankell och Liza Marklund i en och samma kriminalförfattare.

Hon har gett ut två tidigare romaner om frilansjournalisten Diane Harpman. Den första, Bombyx (på svenska 2008), utspelar sig i de nya kineskvarteren i Paris, och den andra, Doft av ondska (2009, bägge översatta av Helena Stedman), på och kring ett fiktivt modehus. Om ordet ”fiktivt” kan användas om en roman – ja, bägge romanerna – som är så atmosfärrikt verklighetsnära.

Rambach berättar också en parallell kvinnohistoria, som börjar i första romanen och fortsätter i de kommande, om huvudpersonen Diane Harpman och hur hon handskas – eller försöker men inte klarar av att handskas – med saknaden efter sin döda make och son. Harpman bor i en etta, somnar med kläderna på och dövar sorgen med snabba reportage. Ändå kan de döda plötsligt återvända till henne, lika verkliga som i livet.

Undan för undan tecknas också ett fint porträtt av Diane Harpmans åldrande föräldrar med ett skomakeri i Paris. Sammanfattning: hisnande skildringar av dagens Paris. Och så välskrivet, dessutom.

Med den nya romanen, Förödelse, har Anne Rambach tagit ett större grepp, skrivit än mer verklighetsnära, samhällskritiskt och politiskt. Och just större, vad gäller ämnet.

Här finns två trådar – eller egentligen tre, om man också räknar Diane Harpmans privata trauma. Den ena tråden är fiktiv; den andra är helt autentisk.

En manlig frilansjournalist, Dominique André, hittas död i sitt hem i Paris. Självmord, tror polisen. Men Elsa Delos, vän och kollega med Diane Harpman, tror att han kan ha blivit mördad. Den döde journalisten höll nämligen på med att skriva en undersökande reportagebok om den stora asbestskandalen i Frankrike – och hans anteckningar har försvunnit.

Av hans förläggare får Delos och Harpman i uppdrag att undersöka dödsfallet, vilket innebär att de – både journalistiskt och geografiskt – börjar resa bakåt genom den döde journalistens asbestreportage. De kommer till en liten kommun i Normandie med 7 000 invånare, som alla – direkt eller indirekt – drabbats av asbesten.

Undersökningen leder också utanför Frankrike. Asbestskandalen är internationell.

Anne Rambach har tagit i mer än tidigare, det märks att hon arg, förbannad, förtvivlad. Resultatet blir en dödlig dubbelberättelse, där kriminalintrigen med frilansjournalisten Diane Harpman som detektiv tvinnas ihop med fakta och citat ur autentiska protokoll och undersökningar om asbestindustin i Frankrike. Fiktion och verklighet möts ögon mot ögon, kropp mot kropp, liv mot död.

Vad är mest kriminellt: den påhittade mordhistorien eller de högst verkliga arbetsvillkor som tagit död på arbetarna i asbesttillverkningen? Frågan som svenska läsare bör ställa sig: Hur är det i Sverige?

Bengt Eriksson