Kostnadsjakt är a och o för industrin i konkurrensens och krisens Europa. Trycket på de anställda och deras fackliga organisationer ökar därför ständigt. Kraven handlar om längre arbetstid, flexiblare arbetstid, lägre lön, fler visstidsan­ställningar och växande inhyrning av arbetskraft.

I Sverige var krisavtalen inom verkstadsindustrin för fyra år sedan en slags förlöpare till den verklighet vi ser i dag och de krav som nu formuleras och genomdrivs av allt fler arbetsgivare.

Svängningar i orderingången pareras inte längre med lägre marginaler i resultaträkningen. Någon statlig krockkudde i form av permitteringslöner finns inte heller.

De anställda bär företagets väl och ve på sina axlar genom att ibland förlora jobben, tvingas ta obetald tjänstledighet, arbeta ofrivillig deltid med sänkt inkomst som följd … och så vidare.

Det är mot den här bakgrunden som IF Metalls nya överenskommelse om korttidsarbete med Teknikföretagen ska ses, förstås och också bedömas.

I dag ser och upplever IF Metall att allt fler arbetsgivare sänker lönerna via individuella överenskommelser i sin kostnadsjakt. Att ”runda” fackklubben är i strid med avtalet, hävdar IF Metall, medan arbetsgivarna betraktar agerandet som i överensstämmelse med samma avtal.

Vem som har rätt kan komma att avgöras i Arbetsdomstolen. Ett fall (Ålö Cylinder) väntar på huvudförhandling. Men det är osäkert om det blir en rättslig prövning. Om fack och arbetsgivare enas om ett korttidsavtal dras stämningen tillbaka.

Avtalsförslaget som IF Metall och Teknikföretagen förhandlat fram är ett sätt att förhindra en fortsatt individualisering som lösning på dagens och morgondagens kriser.

Eventuella förkortningar av arbetstid och därmed sänkning av löner ska, enligt avtalet, i fortsättningen ske genom lokala uppgörelser mellan fack och företag. Det blir därmed ett avtalsbrott att försöka träffa individuella uppgörelser om arbetstidsförkortning och lönesänkning.

Om den nu framförhandlade uppgörelsen blir verklighet kan fack och arbetsgivare lokalt enas om korttidsarbete och sänkt lön. Men lönen för en heltidare kan aldrig sänkas till mindre än 88 procent, oavsett hur mycket arbetstiden förkortas.

Bakom avtalet finns från facket en stark vilja att skydda den enskilda från uppsägning. Inte minst i dag då a-kassans ersättning är skrattretande låg för flertalet industriarbetare. De får ut ungefär hälften av sin lön vid arbetslöshet.

Men det handlar också om att värna kollektivavtalet, den lokala klubbens förhandlingsposition – och slå undan benen på alla försök att träffa individuella uppgörelser.Tommy Öberg