Veckans BOK:
En droppe i havet

Det är varmt, bullrigt, stinkande och stökigt på den stora indiska soptippen dit danska Mette Mæt reser med sin dotter Sofie. De har endast en halvlitersflaska med vatten med sig, och när de behöver mer pekar barnen som lever där på den smutsbruna, stillastående floden där plastbitar och annat skrot flyter på ytan.

Mette blir uppbragt och förklarar för Sofie på den danska som bara de förstår att det är livsfarligt att dricka som pojken framför dem gör, att det kan orsaka sjukdomar, vanskapta barn och död. ”Under inga omständigheter ska Sofie eller hon själv dricka något härifrån.”

En kort, men mardrömslik resa som bara blir värre, och som kulminerar i att Mette inte har en aning om hur de ska komma därifrån; hur de ska komma ut ur detta rum.

I sin bok Sydteori – vars övergipande syfte kan sägas vara att synliggöra att relevanta teorier om (om)världen inte enbart, eller ens i första hand, är något som produceras i det välbärgade nord och den västerländska kulturen – skriver Raewyn Connell om hur platsen där en människa föds, lever och verkar är avgörande betydelsefull för vilka tankar och bilder om världen som hon skapar:

”Det faktum att platsen är annorlunda innebär ofta att även teorierna är annorlunda. Vi måste lägga ner arbete på att utveckla kopplingarna, såväl som kontrasterna, mellan dessa tankeskolor och de från metropolen”

Så skriver hon som en uppmaning till de moderna samhällsvetenskaperna. Hennes beskrivning av hur de dominerande berättelserna inom samhällsvetenskaperna utgår från ett välbärgat och välutbildat Nord – Europa och Nordamerika – får en konkret och närmast övertydlig illustration i Kirsten Hammanns roman En droppe i havet, en berättelse om biståndshjälp som går överstyr. För att uttrycka det milt.

När författaren Mette Mæt (ja, på svenska ”Mätt”), oinspirerad och hyfsat arbetsskygg bestämmer sig för att påbörja arbetet med en bok som ska kunna förändra världen, är det mot utvecklingsländerna hon vänder blicken. Hon som är så privilegierad, som har allt hon kan önska i form av sin fantastiska sexmaskin till akademikermake och världens mest bedårande lilla dotter i det medelklassintellektuella Danmarks trygga famn, hon om någon borde faktiskt börja tänka längre än näsan räcker och göra något viktigt för att uppmärksamma människor på att alla inte har det lika bra på det här jordklotet.

Så börjar hon – med precis de glasögon som Connell beskriver på nästippen – sitt arbete genom att söka kontakt med biståndsorganisationen Hjälp; för att få tag på material, kanske någon film eller två. Att själv åka ut i världen och besöka de människor hon vill skriva om är hon helt enkelt för bekväm för.

Hur det nu är visar det sig snart att den man, Stig, som blir hennes kontaktperson på Hjälp inte alls arbetar där. Han arbetar istället med ett världsomspännande projekt som går ut på att skapa virtuella verkligheter på olika lyxhotellrum världen över, dit människor som Mette kan komma och besöka de fattiga i verkligheten – utan att det blir på riktigt.

Det löper ett tydligt spänningslitteraturspår i Kirsten Hammanns roman, ett spår där riktig verklighet inte kan skiljas från artificiellt skapad verklighet, där Mette och hennes ”kollegor” inte längre vet om de världar de beträder och de människor de möter är riktiga eller simulationer. Det är en i sig rätt fascinerande bild av teknologins remarkabla förmågor, men trots att det utgör romanens själva motor inte så särskilt intressant som läsupplevelse betraktat. Hammann lyckas inte riktigt förmedla den besatthet av dessa rum som Mette utvecklar så att det blir begripligt för mig.

Som symbol för den västerländska kulturens självgoda syn på tredje världen fungerar det dock alldeles utmärkt. Här har ett gäng män hittat på att biståndsarbete, upplysning och folkbildning blir som allra mest effektivt genom – virtuella världar. Det är en övertydlig skildring av det okunnigt välvilliga biståndsarbetet som gränsar till nidbild, vilket i många fall förstås är orättvist.

Men icke desto mindre lyckas Hammann genom att dra det till det absurdas gränser – Mettes drivkraft är att skriva en banbrytande bok, inte att hjälpa, biståndsarbetarnas outcast vill skapa coola funktioner snarare än att hjälpa – också visa hur vi lever i en tradition där vad människor i tredje världen vill och behöver är något som vi tycker oss ha rätten att formulera. Mette skulle ha haft mer nytta av ett exemplar av Connells Sydteori än hon har av de virtuella hotellrummen, helt klart.

Till slut ger Mette upp sitt projekt. Allt hemlighållande kring vad hon har för sig på dessa visiter på hotellet och de risker hon utsätter sig för, hotar hennes äktenskap. Och, inte minst, när den etiopiska familj hon beslutar ska få byta plats med henne och Sofie (det är då de istället felaktigt hamnar på den indiska soptippen), inte verkar vara ett dugg nöjda med att få bo i deras fina Köpenhamnslägenhet några dagar, tappar Mette tålamodet: ”Och hon vill bara ha ut Almaz och barnen ur sitt hem. De kan dra åt helvete och äta sina pannkakor. Mette är färdig med afrikanska u-länder, alla u-länder, all världens problem.” Och så är världen densamma igen, var sak på sin plats och problemen där de hör hemma.

Kirsten Hammanns roman kan på ett plan läsas som en vanlig berättelse om hur en uttråkad medelklassmorsa bestämmer sig för att krydda upp sin vardag och lätta på sitt världssamvete genom att försöka göra gott. Som sådan är den välskriven och bitvis underhållande, men inte så mycket mer än så. Men läser man Mette rakt av som en påminnelse om hur totalt förhärskande våra egenhändigt skapade teorier om människor i fattiga länder och deras behov faktiskt är, så är Kirsten Hammanns roman betydligt mer än en droppe i havet.

Therese Eriksson