Fackens favorit bland arbetsgivarna

Svensk Handels färgstarka vd har hängt av sig slipsen och gått i pension. Eller? Visst hoppas 65-åringen på fler uppdrag framöver.

Landsortsadvokat och fritidspolitiker av den blå sorten – så såg framtidsplanerna ut när den unge Dag Klackenberg drömde eller skissade på vuxenlivet.

Det blev inte så, inte alls så.

När han nu, efter tolv år, lämnar uppdraget som vd för Svensk Handel kan han i stället se tillbaka på en karriär som innehåller mycket, men inget som ens rimmar på landsortsadvokat.

– Slumpen, förklarar han, är den främsta förklaringen till mina yrkesval och de understundom tvära kasten mellan yrken och inriktningar.

Sannolikt är karriären inte slut, den bara väntar på nästa slumpartade steg. Lusten att göra mer, göra nytt, är fortsatt obruten. Och en ny roll som medlare lockar, det är alldeles tydligt.

På visitkortet har det hittills radats upp dubbelagent, expeditionschef på UD, grundare av Akademibokhandeln, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, vice ordförande för Fria moderata studentförbundet, vd för Svensk Handel, styrelseordförande för Vattenfall och Exportkreditnämnden …

Snart sannolikt också medlare.

Till det som inte ryms på visitkortet kan läggas att Dag Klackenberg har varit fackföreningsrörelsens favorit­arbetsgivare, sitt medlemskap i Moderaterna till trots.

Och hur udda det än kan förefalla så är en viktig förklaring till hans goda relationer med motparterna skolningen inom utrikesförvaltningen och diplomatin.

Förmågan att bygga förtroenden, att alltid försöka förstå motpartens situation och begränsningar och inte försätta motparten i omöjliga lägen som borgar för revansch – det är Dag Klackenbergs ledord. Och det är samtidigt något som han är grundtränad i efter nära tre decennier i utrikesförvaltningen, under en strid ström av utrikesministrar.

– Min fascination för arbetsmarknadsfrågor, hur systemet fungerar, vilka mekanismer som är avgörande har vuxit stadigt sedan 2001 då jag kom som vd till Svensk Handel, säger han.

Helt grön i frågor som rörde handeln var han dock inte. Åren som grundare och ordförande för Akademibokhandeln, och åren som ledamot i Köpmannaförbundets styrelse hade tränat honom till en del för det som komma skulle.

Och umgängestonen och sättet från Arvfurstens palats har fungerat. Hans relation till exempelvis LO-förbundet Handels är mycket god – och förhandlingarna, också de svåra och hårda, sker i en anda som få andra branscher kan uppvisa.

– Den avgörande ingrediensen i partssystemet är just att vi måste komma överens och att vi alltid ska mötas igen för nya uppgörelser eller ny problemlösning. Det borgar för ett annat sätt att uppträda än inom politiken. Där går det bra att leva ett helt liv utan att kompromissa eller komma överens med någon. Ofta blir då epitetet idépolitiker, och du kan vinna respekt den vägen, säger han.

– Men det är inte min väg.

Det är dagarna efter det att Dag Klackenberg lämnat vd-stolen på Svensk Handel när vi träffas för att titta både bakåt och framåt på hans karriär, men också vrida och vända på de svårigheter som partssystemet brottas med.

Ofrånkomligen hamnar vi dock i ett resonemang om spioner och dubbelspioner. Det handlar om Stig Bergling och Dag Klackenbergs egen roll inom det svenska kontraspionaget. Avslöjandet i DI Weekend 2008 om hans år som spion var en överraskning för de allra flesta.

– Men det är bra att komma ihåg att min insats när Stig Bergling greps främst har värderats av andra, inte av mig själv, säger han.

Inte minst chefen för den så kallade ryssroteln inom Säpo, Tore Forsberg, uttalade sig mycket positivt om Dag Klackenbergs insatser under 1970-talet. Och Stig Bergling själv har ansett att Dag Klackenberg borde få medalj för sin insats.

När ryssar närmade sig den unge UD-tjänstemannen i mitten av 1970-talet valde han att kontakta Säpo, som ville att han skulle fortsätta dubbelspelet för att försöka förstå hur ryssarna arbetade.

– De olika möten som genomfördes i förorter till Stockholm tilltalade min känsla för tjuv- och rackarspel. Det var spännande att ljuga, försöka komma ihåg lögnerna och tävla med ryssarna. De försökte kartlägga hur vi arbetade och vi försökte lära oss deras modus operandi, säger han.

Kontakten med Stig Bergling har inte upphört helt och telefonnumret till den forne spionen finns fortfarande på en tummad post-it lapp i fickalmanackan.

– Under flera år kunde jag dessutom se hans fönster på äldreboendet i Kista där han fanns. Jag såg till och med när han släckte för kvällen, berättar Dag Klackenberg, som bor i huset bredvid.

Erfarenheterna från åren som spion har dock inte haft något avgörande inflytande över den fortsatta yrkeskarriären och klättringen till expeditionschef (den högsta icke politiska tjänsten) inom utrikesdepartementet.

Det var i stället mentorer eller förebilder som Leif Leifland, Sverker Åström och Jan Eliasson som stod för klokskap och vägledning för den unge aspiranten. Inte minst betonade de vikten av att väga ords valörer och att alltid förhandla med en motpart utan att skapa konflikter.

– Det har jag tagit med mig i möten med facket, inte minst i avtalsrörelsen. Stämningen är därför så mycket bättre kring vårt förhandlingsbord än på många andra håll, säger han och får medhåll av facken.

Som nyutnämnd vd för Svensk Handel 2001 var det dock inte partsrelationer och förhandlingar som stod högst på agendan. Det handlade i stället mest och främst om att smälta samman grossister, köpmän och arbetsgivare till en organisation i stället för tre.

– När jag ser tillbaka är jag stolt över vad vi åstadkommit, men funderar samtidigt på om det inte borde gått att komma längre. Jag vill skärpa handelns röst och stärka dess position, säger han och ser aningen besviken ut.
Men i dag råder det ingen tvekan om att Svensk Handel är en aktör – och inte flera. Ansträngningarna att föra samman de olika intressegrupperna har lyckats.

Kritisk eller besviken är han också på det han kallar lönebildningens järn­triangel och dess oproportionerligt stora inflytande över allt och alla.

– Att låta Teknikföretagen, IF Metall och Unionen gemensamt diktera villkoren på det sätt som nu sker är långsiktigt inte hållbart. Det så kallade märket måste kunna tolkas och omsättas i både kronor och procent, säger han, väl medveten om att det är att svära i den arbetsmarknadspolitiska kyrkan.

Årets förhandlingar har precis som tidigare upplagor kantats av hårda ord kring normering, och om den tvunget måste ske i procent. Eller om det finns utrymme för en kombo – både kronor och procent.

– Det måste med all säkerhet vara lite av varje, konstaterar Dag Klackenberg. Enbart det ena, oavsett vilket, är långsiktigt inte möjligt. Det finns helt enkelt inte stöd för en sådan ordning. l