Inbrott i skriftspråket

Att inte ha erövrat skriftspråket innebär att en stängs ute från stora delar av samhället. Det påverkar ens status som medborgare.

Att inte få vara med och formulera berättelsen om sig själv … istället gör andra det åt en … eller man finns nästan inte ens.

Lägg till det att den som inte äger skriftspråket bara kan ta vissa typer av jobb, som dessutom i allt högre grad ligger utanför den lagliga arbetsmarknaden. Plus alla andra underlägen man hamnar i, till exempel som kund eller i kontakt med myndigheterna.

Utan skriftspråk kan en vara sig själv bara tillsammans med de närmaste.

Förr hade skolan som uppdrag att få med alla på banan, till exempel beträffande att kunna läsa och skriva. Nu ska en skola uppnå vissa budgetmål. Oavsett om vinstkrav styr eller ej så har skolpengen gjort att mer än var tionde elev släpps ut i världen utan att ha kommando över skriftspråket.

Men för den enskilde är det aldrig försent. Det finns det miljarder exempel på. Män och kvinnor som underkänts av undervisningen eller ingen undervisning fått. Men som själva, längs olika vägar, gjort inbrott i skriftspråket och tagit det till sig.

Det är således aldrig försent att göra inbrott i skriftspråket. Och det finns en värld att vinna.

Nån som vet väldigt mycket om det där är Torgny Karnstedt. Han trivs i skriftspråket som fisken i vattnet, och blev framstående arbetarförfattare på ett sätt som andra bara dagdrömmer om: manuskriptet till debutboken Slamfarmen lämnades in till förlag utan att han visste om det och gjorde succé.

Men en annan viktig gärning från Karnstedts sida är att åka runt i skolor och ge ungdomar (framför allt killar på yrkesförberedande linjer) inspiration att ge sig in i skriftspråket. Genom att själv vara ett föredöme – men framför allt genom en teknik som har blivit alltmer finslipad med åren.

Och nu finns den tekniken presenterad i en bok som inte liknar nån annan.

Titeln, Mannen som gick ut och kom in, syftar på Karnstedts grundläggande övning i skolklasserna.

Efter att han gjort ett vanligt författarframträdande och vunnit respekt är det dags för praktiskt skrivande.

Utan ett ord till förklaring gör han åter entré i klassrummet och genomför en noga förberedd serie av ovanliga handlingar, alltid med samma rekvisita. Sen är det plötsligt dags för eleverna att skriva ner vad de just sett.

Och ingenting är fel!

Allt som skrivs av eleverna är en utgångspunkt för att diskutera skriftspråket och visa att det faktiskt finns inom räckhåll. Faktum är att större delen av boken består av papperslappar som Torgny har samlat på sig genom åren under dessa skolövningar! Blandat med beundransvärt handfasta råd om hur man berättar med skriftspråk. Korta kapitel med yrkestricks som har nånting att ge både till den allra mest durkdrivna skribent och till den som just begått sitt inbrott i skriftspråket.

Jag är lite rädd för de kriminella associationer som ordet ”inbrott” väcker, men jag håller ändå fast vid det i min beskrivning av den här övergången. Det handlar ju om nånting som man har rätt till men som tagits ifrån en, eller som man av olika skäl har upphört att begära. Nånting som dessutom blir större och rikare och bättre ju fler som är delaktiga.

Skriftspråket. Eller rättare sagt mötet mellan skriftspråket och det man själv har att berätta.

För vad är det skolan gör med dem som den sviker? Den skapar känslan av att det här angår ändå inte mig, det är en främmande dimension som jag inte behöver och som inte behöver mig.

Vilken grym oförrätt är det inte att de som behöver undervisningen bäst är de som själva drar sig undan den, mentalt avanmäler sig, och sen inte fångas upp. Läs artiklarna i tankesmedjan Katalys antologi Slaget om den likvärdiga skolan och bli vild!

Eller ”undervisning”. Jag tror egentligen inte på det, såvida inte folk redan är väldigt motiverade. De allra flesta lär sig nog de grundläggande färdigheterna på andra sätt än genom att sitta stilla och lyssna. Till exempel genom att sånt som skriftspråket finns självklart i hemmet.

Det snillrika med Karnstedts metod är att den inte är en metod utan en stämning av att börja om från noll där allt är möjligt igen, och utifrån de första utkasten – där ingenting kan vara fel – få en aning om skriftspråkets och berättandets rikedomar.

För berätta kan vi ju alla (även om jag i mitt liv har stött på en hel del dystoriker som bara kan stapla fakta). Det är en del av umgänget med andra att berätta och sen berätta en gång till. Jag glömmer aldrig en lång videoinspelning jag såg med en slagrörd man som förlorat talförmågan men ändå kunde delta fullt ut i familjemiddagen eftersom samtalsämnena var kollektivt ägda och kunde beställas fram med ögonkast och grymtningar.

Vi kan alla berätta, och när berättelserna sätts på pränt blir det genast intressant. Bra blir det inte genast, inte på det sättet, men det skapas en kontaktyta mellan det muntliga berättandet och de skriftspråkliga formerna som gör det meningsfullt att gå vidare. Framför allt genom att väva samman flera berättelser till en. Vissa mycket små (”Ute regnade det.”); andra helt outgrundliga, till exempel berättelsen om vem eller vilka det är som berättar.

Men de många utkasten i Mannen som gick ut och kom in fungerar inte bara som exempel.

De är litteratur också.

Litteratur i den bemärkelsen att erfarenhet möter språk.

För mig som är hemmastadd bland tillknäppta franska poeter som Char och Michaux sen barnsben är elevernas korta berättelser en upplevelse därför att de är så laddade. Av liv, och av känslan av att begå ett avgörande inbrott i en dittills tillstängd värld som faktiskt alla borde ha tillträde till. Det borde det vara lag på.