Kroppar utan skam

Att träda in i Cindy Shermans bildvärld är alltid omtumlande, men den här gången är det som att kliva in i en centrifug med en otrolig dragningskraft. Hennes iscensatta bilder med sig själv som modell är dessutom lika beroende av den omgivande bildkulturen (den vi möter i filmer, tidningar, annonser och på tv) samtidigt som den bildvärlden aldrig blir sig riktigt lik efter mötet med Cindy Sherman.

Den associativa hängningen med fotografier från olika serier och perioder blandade visar hur konsekvent men samtidigt variationsrikt hennes konstnärskap är. Och att hon inte värjer för något ämne hur skamligt eller tabubelagt det än skulle kunna bli i betraktarens blick.

Äcklet och gestaltandet av det motbjudande eller skrämmande är det stråk som betonas starkast i ”Untitled Horrors”. En utställningstitel som anspelar på Cindy Shermans egen motvilja mot att ge verken andra titlar än just ”Untitled”.

I sin katalogessä skriver Karl Ove Knausgård inspirerande om vår motvilja mot det gränsöverskridande, sammanblandningar och det orena men inför några av Cindy Shermans bilder tänker jag än mer på hans målsättning att i Min kamp skriva sig fri och helt utan skam.

”Untitled #97, 98 , 99 och 100” från 1982 hänger tillsammans på en vägg och visar hur en kvinna till synes hastigt försöker skyla sin nakna kropp med en rosa badrock. Vad som egentligen händer vet vi inte men ovanligt nog ser hon rakt på oss och möter vår blick.

Men hon gör det helt utan några skamkänslor, istället använder hon den traditionellt manliga blick som den här sortens bilder bygger på och riktar den rakt mot betraktaren.

Kvinnan på fotografierna blir det lockande skogsrå som Sara Stridsberg skriver om i sin katalogessä och som när hon till sist vänder sig om ”blottar en rygg som är ett gapande mörkt sår”.

Thomas Olsson