Systemet med tarifflöner gör avtalet för skärgårdstrafiken ”väsentligt dyrare” än avtal på den övriga arbetsmarknaden, hävdar Almega. Beräkningen är uppåt väggarna, anser facket.

Strejk och lockout gör att skärgårdsbåtarna sedan i måndags ligger kvar vid kajerna i Stockholm och, i mindre omfattning, i Göteborg. Konflikten bröt ut sedan Seko sagt ja men Almega nej till ett bud från medlarna.

– Systemet med normerande lönetariffer är inte bara föråldrat, det är också kostnadsdrivande, säger Stefan Koskinen, förbundsdirektör för Almega Tjänsteföretagen.

Normerande lönetariffer betyder att lönerna helt och hållet styrs i det centrala avtalet, som fastställer hur mycket du ska tjäna om du är helt oerfaren respektive har ett, två, fyra, fem, sex, sju, åtta eller nio års erfarenhet. Lönen på lägsta trappsteget är i det utgångna avtalet 17 031 kronor, slutlönen efter nio är 24 749.

Medlarbudet innebar att lönerna i det centrala avtalet skulle höjas med 6,8 procent under en treårsperiod.

Men till det kommer att ett antal individer flyttar upp till högre tariffer under perioden, konstaterar Stefan Koskinen.

– Vi har låtit våra medlemsföretag räkna efter hur många de är. Uppflyttningarna i tarifferna medför löneökningar på 2,4 procent.

Kostnaden för det nya avtalet skulle därmed bli totalt 9,2 procent, hävdar Almega (6,8 procent plus 2,4 procent). På Almegas blogg skriver Stefan Koskinen att systemet med tarifflöner är ”väsentligt dyrare för arbetsgivaren än de system som gäller på den övriga arbetsmarknaden”. Kryssnings- och charterfartyg med restaurangverksamhet ”får ett klart dyrare avtal än det som konkurrenterna, framför allt restaurangerna i land, verkar på”.

– Almega räknar fel, säger Mats Ekeklint, ombudsman vid Seko med ansvar för skärgårdsavtalet.

– Trams från början till slut, utropar Lars Lindgren, förbundsordförande för Transport och varm anhängare av tarifflöner.

Det grundläggande felet i Almegas beräkning, som facken ser det, är att den utgår från att alla som nu är anställda på skärgårdsbåtarna kommer att arbeta kvar de kommande tre åren. Men i praktiken slutar en del äldre anställda som har uppnått slutlönen, samtidigt som nya anställda kommer in på de lägre trappstegen i löneskalan – vilket sänker arbetsgivarens kostnad.

På lång sikt balanserar sådana kostnadsminskningar de löneökningar som uppstår när anställda flyttas upp till högre lönetariffer. Det resonemanget bekräftar även Fredrik Holmberg, förhandlare vid Sjöfartens arbetsgivareförbund.

– Sett i ett kort perspektiv, eller i ett enstaka företag, kan det vara många anställda som flyttar upp till högre tariffer, och då blir kostnaden hög. Över en  längre period finns det lönesystemteoretiker som hävdar att tariffsystemet är neutralt.

Malin Ackholt, avtalssekreterare i Hotell- och restaurangfacket, reagerar också mot påstående att kryssningsbåtarna i skärgården skulle ha ”klart dyrare avtal” än restaurangerna i land, och därför konkurrera på sämre villkor. Almega ger sken av att enskilda anställdas uppflyttningar till högre lönetariffer är en extrakostnad för skärgårdsrederierna, men inte för restaurangerna på land.

– Men också restaurangarbetsgivarna ska skjuta till friska pengar när anställda flyttar upp till en högre lönetariff, säger Malin Ackholt. Det står inskrivet i vårt kollektivavtal att förflyttningar i lönetrappan inte ska betalas lönepotter som kommer från det centrala avtalet.

Att de normerande lönetarifferna i skärgårdsavtalet skulle vara en unik kvarleva från stenåldern stämmer knappast.

– Vi har tarifflöner i alla våra stora avtal, bland dem transportavtalet, som omfattar mer än hälften av våra medlemmar, säger Lars Lindgren.

– I storsjöavtalet och färjeavtalet har vi haft tarifflöner så länge någon kan minnas, säger Fredrik Holmberg. Om vi arbetsgivare vill ändra på det? Frågan har väl diskuterats ibland, men den är inte aktuell.