Här försvinner kraften

PORJUS. Elpriset har stigit sedan marknaden avreglerades. Samtidigt har jobben för de anställda på Vattenfall blivit färre och hårdare.

Och livet blir allt kärvare på orterna där elen produceras.

Christer Nilsson kontrollerar Suorva-dammen, en fördämning högst upp i Lule älv. När vattnet från dammen släpps på snurrar turbinerna i Vietas och el uppstår.

 

Christer Nilsson kör längs med Suorvadammen. Han kollar så att dammen håller ihop – att det inte är några bristningar eller sättningar i den.

– Det är sällan som det är något. För länge sedan var det ett litet läckage, säger han.

Han kallar Suorvadammen för en konsekvensdamm. Den är sju mil lång och en mil bred, och den ligger högst upp i Luleälven. Om den går sönder får det stora konsekvenser. Vattnet kommer att svepa bort alla dammar i älven – och skölja bort både Boden och Luleå. (Ett skräckscenario som Mikael Niemi skildrar i katastrofromanen Fallvatten.)

Just nu kollar Christer Nilsson bara dammen en gång i veckan, eftersom vattennivån inte är så hög. När det är riktigt fullt ska den undersökas varje dag.

Från dammen går vatten i en milslång tunnel till kraftstationen i Vietas. Dit kommer också vatten genom en annan tunnel från Satisjauredammen.

Christer Nilsson är maskinist och sköter kraftstationen. Han bor i Porjus tio mil österut och arbetar två veckor varje månad i Vietas. Vägen till kraftstationen heter Vägen västerut, och den byggdes för kraftverkets skull.

Innan dess fanns bara renskötande samer och fjällturister i området. Stora Sjöfallets fjällstation ligger inte långt bort. Men för Christer Nilsson är naturen inget som imponerar. Det här är ett jobb.

– Jag kan inte se något snyggt i det här, säger han och vandrar runt med blicken.

Hans jobb utgår från manöverhuset som ligger på en asfalterad plan nära nedfarten till Vietas kraftverk. Nedfarten är brant och bred, den går genom berget och är några hundra meter lång. På vägen ner finns en verkstad.

Väl nere vänder Christer Nilsson bilen – och av säkerhetsskäl måste han lämna nyckeln i tändningslåset. Ingen har sin fasta arbetsplats i kraftstationen, utan det är Christer Nilsson och hans arbetskamrater som med jämna mellanrum kommer dit och ser till att allt fungerar.

Christer Nilsson i Vietas kraftstation.

I Vietas kraftstation finns två generatorer. Vattnet från de två dammarna får turbinerna att snurra, och en axel med en diameter på två meter går till generatorn där elektriciteten alstras. Och strömmen går iväg med en spänning på 400 000 volt.

Just i dag står båda aggregaten stilla. Det är huvudkontoret i Stockholm som bestämmer när de ska köras – och det är elpriset som styr. När priset är tillräckligt högt släpper Vattenfall fram vattnet.

– Det finns inte längre något ansvar att hålla frekvensen uppe, säger Christer Nilsson.

Före avregleringen av elmarknaden sparades som regel vattnet i dammarna till vintern då elektriciteten behövdes. Någon sådan tanke finns inte längre.

Christer Nilsson har arbetat 39 år på Vattenfall. Han säger att jobbet blivit hårdare: Färre ska göra mer. Enligt Seko har antalet arbetare på Vattenfall minskat med 60 procent sedan elmarknaden avreglerades. En del av dem har ersatts genom att Vattenfall anlitar underentreprenörer.

– Vi är nästan underbemannade vill jag påstå, säger Christer Nilsson.

Och han berättar att beredskapstjänsten dyker upp allt oftare på schemat. Underhållet blir lidande, personalen hinner inte alltid sköta kraftverken och det blir fler fel på anläggningarna, enligt honom.

– Det är lätt att räkna ut konsekvenserna av det.

Christer Nilsson har alltid bott i Porjus och han vill inte flytta någonstans. Han tycker det är lugnt och behagligt där. Han säger att Vattenfall inte längre tar något ansvar. Förr sköt företag till pengar – bland annat till elljusspåret och slalombacken.

– Vattenfall borde väl satsa lite mer, säger han försiktigt.

Porjus är en del av Jokkmokks kommun, som har problem med ekonomin. I somras infördes inköps-, investerings- och utbildningsstopp. Samtidigt är Jokkmokk den kommun i landet där det produceras mest el från vattenkraft. Men inget av inkomsterna från vattenkraften stannar i kommunen.

Roland Boman är rörmokare och kommunalpolitiskt aktiv (tidigare S, nu lokalpartiet Framtid i Jokkmokks kommun). Han driver kravet att kraftbolagen ska betala ett öre för varje kilowattimme som framställs i kommunen. Det skulle årligen ge ungefär 100 miljoner kronor till Jokkmokk.

– Vi kan inte bara leverera råvaror. Vi borde få någon slags ersättning så att samhället kan överleva. Det håller inte att nästan alla unga flyttar här­ifrån för att få ett arbete, säger Roland Boman.

Mats Wennberg ser inte att de höga elpriserna kommer anställda till del.

Mats Wennberg är huvudskyddsombud för en stor del av Sekomedlemmarna som jobbar med vattenkraft. Han är också mekaniker och arbetar i vanliga fall på driftcentralen i Vuollerim. Nu är han på besök i Porjus – i den gamla kraftstationen, som är en gigantisk tegelbyggnad. Rätt genom huset går ett stickspår från inlandsbanan. I den stora byggnaden arbetar några av hans medlemmar.

Även Mats Wennberg ser en utveckling där allt färre ska göra allt mer, och att Vattenfall knappt har tillräckligt med personal för att klara sitt uppdrag. Han kan inte heller se att de allt högre elpriserna kommer de anställda till del i form av högre löner.

Samtidigt tror han inte riktigt på att kraftbolagen ska betala ett öre per kilowattimme. Men något slags stöd vill han ändå ha – kanske i form av skattelättnader och satsningar från kraftbolagen. Och det borde ju Vattenfall också tjäna på.

– Här i Porjus borde vattenfallarna göra nya vattenfallare när de är lediga, men det fungerar inte längre eftersom vattenfallarna är så få.

Och han tror väl inte riktigt att den goda viljan finns.

– Om de kunde så skulle de flytta alla kraftverk till Stockholm.

Det nya kraftverket i Porjus är underjordiskt och ligger i anslutning till Porjusmagasinet. Där finns två el­aggregat. Men bara det ena är i gång i dag, det är maskinen som producerar ström till malmfälten.

Kring dammen och transformatorstationen i Porjus finns en niohåls golfbana. Det sägs att banan är en av de lägst rankade i landet. När Arbetet är på plats duggregnar det – och ingen spelar golf här.

I den gamla kraftstationen håller Porjus arkivkommitté till. Medlemmarna samlar och dokumenterar ortens historia. Just i kväll är Britt-Marie Wallbing och tvillingarna Eva Ahnlund och Inger Wallbing på plats. Och de kan berätta att fler flyttar till Porjus. Det är asylsökande och folk som söker ny bostad för att gruvan i Malmberget utvidgar.

Systrarnas pappa startade en järn- och sportaffär 1936, och där har båda jobbat.

Britt-Marie Wallbing var lågstadie­lärare. Hennes farfar kom till Porjus 1911 som stenarbetare och byggde sitt hus på Västra stranden. Hennes pappa var träarbetare anställd av Vattenfall.

Alla tre är kritiska mot att Vattenfall inte längre ger stöd till orten. Det borde kraftföretaget göra, tycker de.

– Vattenfall har lämnat Porjus åt sitt öde, säger Inger Wallbing.

Arkivkommittén gör sitt till för att få Porjus att fungera. Kommunen har lagt ner biblioteket, men kommittén har fortsatt driva det genom ideellt arbete.

– Men vi behöver få hit jobb. Det räcker inte med turism och asylsökande, säger Inger Wallbing.

De viskar och säger att de kanske ska hoppas på den nya gruvan i Kallak för att få Porjus att överleva. Gruvplanerna är mycket omstridda – både samer och miljövänner vill stoppa den nya järnmalmsgruvan.
Britt–Marie Wallbing är i alla fall optimistisk. Hon tror att det kommer gå bra.

– Min farmor brukade säga att Porjus alltid kommer att finnas. Och det tror jag på. Porjus överlever nog, säger hon med ett skratt.

Göran Jacobsson

 

Vattenfall svarar på kritiken:

”Verksamheten är inte underbemannad”

Vattenfall har den personalstyrka som behövs för verksamheten, säger pressekreterare Peter Stedt när Arbetet vill höra företagets reaktioner på den kritik som bubblar i Porjus.

Lönerna för de anställda ligger som hos liknande företag, enligt honom. Och avregleringen infördes för att skapa konkurrens som den enskilde kunden skulle tjäna på.

Han hävdar att Vattenfall fortfarande har ett starkt engagemang i Porjus, genom stöd till byaföreningen bland annat, och att företaget anställer några extra sommarguider varje år.

Det är staten, Vattenfalls ägare, som kan besluta om att företaget skulle betala exempelvis ett öre per producerad kilowattimme till Jokkmokk. Och redan i dag finns bygdemedel som kraftbolagen betalar och som länsstyrelsen fördelar.

Förra året fick hela Norrbotten 50 miljoner i bygdemedel, enligt länsstyrelsen. De pengarna ska i första hand betala skador orsakade av vattenkraften.

Svaret på invändningen att företaget inte längre sparar vattnet till vintern när elen behövs är att Vattenfall har avkastningskrav – och därför producerar när det finns efterfrågan.