Städarna väntar på domen

Biniam Assefa utanför Arbetsdomstolen. Han fick inget svar när han sökte jobb på SJ som arbetsledare, ett arbete som han tidigare hade haft.

Klockan 16 i dag, torsdag, avslutades målet i Arbetsdomstolen mellan Seko och SJ om tågstädarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, som inte fick följa med när SJ tog tillbaka städningen i egen regi.

Under alla tre dagarna har några av dem det gäller varit på plats för att lyssna. Ibland har de lyssnat på dagarna och städat tåg på nätterna.

Biniam Assefa, som började som började på SJ 1988 och blev fast anställd 1989, var på plats i dag. Han sökte jobb som arbetsledare, inte tågstädare, på SJ och är inte bland dem som Seko begär skadestånd för.

– Jag får inga pengar om Seko vinner. Men det här är inte personligt. Det är en principsak. Rätt ska vara rätt. Om vi vinner kan det bli vägledande för andra fackliga organisationer, säger han.

Han började jobba fackligt på SJ redan 1998. Det var innan Statsanställdas Förbund hade bytt namn till Seko. I dag sitter han med i klubbstyrelsen och är skyddsombud på ISS Trafficare.

– Ingen av oss som jobbar fackligt fick följa med över till SJ, berättar han.

Han berättar om en aktiv och påläst fackklubb och arbetskamrater som är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter på arbetsplatsen. Det där slogs sönder när SJ tog över städningen.

– Städarna är inte välorganiserade hos SJ. Jag tror inte att de känner till sina rättigheter och skyldigheter, säger Biniam Assefa.

Han hör till dem som fick behålla jobbet på ISS Trafficare. I dag städar han perronger på Centralstationen och på Arlanda. Men många av hans arbetskamrater är arbetslösa.

–  SJ har inte behandlat folk som jobbat där i 20 eller 30 år på rätt sätt. De kanske tyckte att vi var för gamla eller också hade de ett ekonomiskt intresse av att anställa yngre. Det blir billigare, konstaterar han.

Under tre dagar har Arbetsdomstolen hört 20 vittnen. Det är tågstädare, fackligt aktiva i klubbarna och på Seko, arbetsledare, personalansvariga, platschefer och SJ:s personaldirektör Roger Blomqvist.

Nu ska Arbetsdomstolen avgöra om det var en verksamhetsövergång när SJ tog tillbaka tågstädningen i egen regi och om det var åldersdiskriminering som gjorde att SJ valde bort gamla trotjänare och i stället anställde betydligt yngre människor.

Tågstädarna Annika Stentorn och Ulla-Britt Salomonsson, båda anställda av SJ 1989 och ratade av SJ 2011, satt med i Arbetsdomstolen under alla tre dagarna. Bland dem finns det ingen tvekan.

– De som SJ har anställt gör precis samma jobb som vi gjorde. Och medelåldern på tågstädarna är väl 30 år yngre nu, uppskattar de.

De är tillbaka på ISS Trafficare i Hagalund och har tidigare arbetskamrater som numera städar tåg åt SJ. Men vad de ser och hör varje dag och vad Seko kan leda i bevis i en rättssal är två skilda saker.

I rätten hävdar Seko att tågstädarnas medelålder sänktes med åtminstone 15 år när SJ tog tillbaka tågstädningen. Det håller SJ, som företräds av Almega, med om.

Men om detta ska anses vara åldersdiskriminering i lagens mening är en annan och hittills oprövad fråga.

Den 25 januari 2011 tog SJ tillbaka tågstädningen i egen regi. Tågstädarna, som själva aldrig kallar sig för något annat, hade yrkestiteln fordonsvårdare på ISS Trafficare.

SJ använder ett nyskapande språk. Numera är tågstädarna komfortoperatörer. Med den nya titeln följde nya arbetsuppgifter, hävdar SJ. De gör samma jobb, hävdar Seko.

Vad som är en verksamhetsövergång har prövats tidigare i Arbetsdomstolen. Det avgörande är hur många anställda som följer med, vilka lokaler som tas över, i vilken verksamheten förblir densamma, vilka kunder som är kvar och en del andra faktorer.

Detta, och frågan om åldersdiskriminering, ska Arbetsdomstolen ta sig en rejäl funderare på. Domen meddelas den 15 januari.