Veckans KONST: Karin Persson

I Karin Perssons utställning Provrum på ID:I galleri visas tre fysiska modeller utplacerade mot var sin vägg i gallerirummet. De är miniatyrer av omklädningsrum som är upplysta av små taklampor. De är uppsatta i ögonhöjd, och utgör den enda ljuskällan i rummet vars stora fönster mot gatan släpper in dämpat dagsljus.

Modellerna som visas är små avlånga lådor som föreställer arketypen av ett omklädningsrum i tre olika utföranden: vitkaklat golv mot brunt, emaljgrön svängdörr mot svart draperi. I en av modellerna syns en utspilld kaffemugg på golvet, i en annan en galge. Modellernas taklampor och spegelytor återskapar atmosfären som man väl känner igen från klädkedjornas provhytter, och noggrannheten i detaljerna talar för att konstnären noga har studerat olika provhytters respektive utformning.

Belysningen inuti förstärker installationens dramaturgi. Man erbjuds som besökare att kliva in i en situation som man har upplevt otaliga gånger ute på stan. Arketypen av omklädningsrummet som Karin Persson spelar med i denna installation är både en tillflykt i shoppingvimlet och en plats att prova plagg på. Ett omklädningsrum finns till för att byta om i, med allt vad det innebär – ett rum man går in på som den man är och går ut som någon annan.

Men det är något med modellerna, och det är att de är avlånga. Varje modell är två gånger den storleken som hytten är, och först vid närmare blick upptäcker man att det är en exakt spegelvänd kopia som finns i anslutning till provrummet man tittar in på. Spegeln som man hade väntat sig finns inte. Och det är denna frånvaro av spegelns effekt som blir till utställningens centrala moment. För samtidigt som man förstår att effekten som man hade väntat sig uteblir, uppfattar man som betraktare modellen i hela dess materialitet.

Karin Perssons omklädningsrum är kulisser, väl utarbetade kulisser för en upplevelse som här inte finns. Samma spegel som för varje steg vi tar på staden tillhandahåller oss en ny option och ännu en möjlighet, den tas bort. Samtidigt återskapas spegelns reflektion: så som allt i denna installation förvandlas också den till fysisk kuliss. För det är det som är denna utställningens envisa logik: att i ett långsamt och noggrannt arbete återskapa konsumtionens blänkande ytor, tills de blir till objekt igen.

Alexander de Cuveland