Vad ska vi göra för att bättre komma ihåg bortglömda författare, i synnerhet inom den arbetarlitteraturtradition som vi vill bevara och förlänga?

Maj Hirdman. Foto: Ernst Blom.

Det blev slutfrågan efter seminariet igår om Maj Hirdman, Maria Sandel och Anna-Lisa Forssberger. Samtliga framstod som ytterst läsvärda, när Anne-Marie Lindgren och Gunnel Furuland presenterade deras respektive egenart.

Maria Sandel har det ganska bra ställlt, med ett eget sällskap och med flera av böckerna utgivna för läsning på nätet. Läs mera här! Men Hirdmans och Forssbergers böcker är svåra att få tag i till och med på antikvariat, och folkbiblioteken har rensat ut dem.

Hirdmans storverk om Norbergsstrejken, Uppror i Järnbärarland, kom ut i stora upplagor, men också hennes övriga mer självbiografiska böcker verkar ytterst läsvärda. Liksom Forssberger, som med sin stilkänsla utnämndes av Gunnel Furuland till den allra främsta skildraren av de svenska bruksmiljöerna.

Jag har ett enkelt förslag om vad man kan börja med för såna som Hirdman och Forssberger. Gör en enkel Facebooksida, där det går att fylla på material huller om buller, som sen kan användas när antalet medlemmar blir fler (vilket kan ta många år). Lästips, citat, biografiska uppgifter, frågor.

Sen fick jag en till idé där på seminariet. Antologin Vardagsslit och drömmars språk, som Eva Adolfsson var redaktör för och som gavs ut 1981 av Hammarström&Åberg är en så grundläggande introduktion till den kvinnliga arbetarlitteraturen att den borde göras allmänt tillgänglig som resurs på nätet. Kanske nånting för Litteraturbanken.