Upphandlingen är den cancer som förstör samhället inifrån och tvingar alla offentliga verksamheter att utgå från mätbarhet, inte från resultat. Också den service som ännu drivs i regi av kommuner och landsting har smittats. Endast det som går att stoppa in i ett Excelark existerar på riktigt.

Anders Wijkmans upphandlingsutredning ”Den goda affären”(SOU 2013:12) verkar ha en god vilja att motverka de negativa konsekvenserna genom att öka beställarnas kompetens och därmed deras rätt att ställa krav på kvalité, sociala konsekvenser och miljöaspekter och inte bara ta det billigaste anbudet. Det finns till och med ett kapitel om hur långt men kan gå ifråga om ohörsamhet mot EU:s regler.

Jag var på seminarium på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle härom veckan och hörde honom diskutera utredningen med Steven Kelman, på sin tid Clintonregeringens expert för att reformera den statliga upphandlingen, och som dessutom kan mycket om Sverige.

Viljan att börja ställa krav var det inget fel på hos nåndera, men jag misstror möjligheterna att lyckas, så länge kravställandet förblir en tjänstemannafråga men inte nånting som den politiska ledningen står för. Inte ens S vågar ju kritisera bondfångarna som oppositionsparti.

Det kommer att fortsätta vara byggföretagen som bestämmer vad som byggs, på bekostnad av softare värden och samhällsuppdrag.

Att jag besökte seminariet var förstås för att förstå kulturpolitiken bättre. Den nya decentraliserade ordningen där regioner, landsting och kommuner väljer och vrakar leder till en form av upphandling, där det viktiga är att få så mycket som möjligt för pengarna, gärna mätt i besökarsiffror.

Själva den konstnärliga verksamheten hamnar så i skymundan och ses bara som en produkt som bjuds ut på en marknad i allt strängare konkurrens. Och det där kommer bara att bli värre tills beslutsfattarna säger stopp.

Sätter ner foten genom att sluta uppfatta sig själva som köpare, för att istället garantera den självständighet som är förutsättningen för relevant konstnärligt skapande. Och genom att själva återta den gamla kulturpolitikens uppdrag att förmedla och skapa delaktighet och nå nya publiker.

För upphandlingen korrumperar på sikt även konsten. Borgerliga kulturdebattörer hävdar gärna, utan annat belägg än sitt eget förakt, att försörjda konstnärer förfaller till lättja. Men det är precis tvärtom. Den som producerar för en given marknad av uppköpare är tvungen att pruta på sina drivkrafter att förändra världen genom att förändra språket, berättelserna, formerna, seendet, lyssnandet.