”16 rader” syftar på det traditionella formatet för en hiphopvers, får man lära sig i Jan Gradvalls superpedagogiska förord.

Oavsett vad man tycker om Petter så är hans självbiografi 16 rader (Brombergs), bestående av kommenterade hiphoptexter, en hyllning till kreativiteten som ett sätt att orientera sig i sitt eget liv och därigenom inspirera andra.

Han redovisar hur texterna vuxit fram, ibland utifrån en idé, ibland i studion, och är fantastisk med att framhålla och vara stolt över de finkulturella referenser han är förtjust i att stoppa in.

Samtidigt ger han inblickar i det musikaliska hantverket och visar stor generositet mot dem han samarbetat med och lånat ifrån.

Själv står jag nämligen inför ett problem. Det är uppenbart att hiphopen är en av de allra främsta kanalerna för akut samhällsskildring. Men den går inte alls lätt att länka in i vanlig kulturjournalistik om man står utanför, till exempel av åldersskäl.

Den drabbar på en personlig nivå, men är svår att citera eller referera.

Teater- litteratur- och musikkritik har en mycket bättre tradition på att kombinera beskrivning och personlig upplevelse.

Och just därför pekar upplägget i Petters bok framåt, i folkbildande riktning. Citat av hela texter (eller enstaka verser) med ett slags fotnoter som tecknar upp bakgrunden och traditionerna.

Och på så vis tar sig förbi den egocentricitet som i många fall stöter bort mig. Ger ramar och bottnar åt självförhävelsen.