Sifferlöst fiasko på banken

De sifferlösa löneavtalen på bankerna har blivit ett präktigt fiasko. Nya förhandlingar har inletts med krav på att få tillbaka garanterade lönehöjningar i avtalet.

Uppgörelsen mellan arbetsgivarna BAO och Finansförbundet från 2011 har sagts upp av facket.

– Det finns ingen annan väg, säger Finansförbundets ordförande Ulrika Boëthius. Inom flera banker har stora grupper anställda blivit helt utan löneökning. Det är orimligt, samtidigt som bankerna delar ut miljarder till aktieägarna.

Arbetsgivarna går in i förhandlingarna med en öppen attityd:

– Vår utgångspunkt är att det gamla avtalet är bra. Nu ska vi försöka lösa upp knutarna som gör att facket är missnöjt så att det kan gälla nästa år också säger Gunilla Grenö, vd på BAO.

Med löneökningar på noll kronor till många bankanställda?

– Jag kan inte kommentera hur avtalet har slagit ännu. Vi får titta på hur det har slagit under de fortsatta förhandlingarna.

Diskussionen om de sifferlösa avtalens vara eller icke vara har varit intensiv allt sedan avtalsrörelsen avslutades. Att flera starkt kvinnodominerade förbund valt att de närmaste åren övergå till avtal utan centralt fastställda löne­ökningar har väckt uppseende och en hel del irritation.

Med Akademikerförbundet SSR, Vision och lärarförbunden bland dem som valt sifferlösa avtal de kommande åren närmar sig antalet löntagare utan fastställda löneökningar en miljon år 2015.

Att det påverkar lönebildning är uppenbart. De förbund som i dag tecknar avtal med siffror och som svarar för normeringen av löneökningstakten tvekar inför fortsättningen.

Om de sifferlösa avtalen i efterhand visar sig innebära högre löneökningar än de som fastställts i traditionella förhandlingar inom den konkurrensutsatta sektorn – ja då svajar grunden för hela lönebildningen.

Ambitionen att dra på sig ledartröjan och etablera ett märke för löneökningstakten lockar varken IF Metall eller Unionen om andra tar det som utgångspunkt för högre löneökningar.

Nu blandar sig emellertid Finansförbundet i diskussionen, men genom att åter kräva siffror (garantier) i avtalen.

Arbetsgivarnas tal om hur bra det skulle bli med sifferlösa avtal har, enligt Finansförbundets medlemmar, så här långt inte infriats på någon enda punkt.

– Vår besvikelse var stark redan förra året och vi övervägde att säga upp avtalet redan då. Men vi gav arbetsgivarna ytterligare en chans att leva upp till intentionerna i avtalet, säger Magdalena Olofsson, som är Finansförbundets koncernfackliga ordförande inom SEB.

Både hon och Ulrika Boëthius konstaterar att det i år inte fanns någon annan möjlighet än att säga upp avtalet:

– Vi hoppades och trodde att avtalskonstruktionen skulle ge alla medarbetare löneökningar och i det fåtal fall där det blev noll kronor skulle en handlingsplan upprättas som snabbt skulle ge den anställde möjligheter att på nytt höja sin lön, säger Ulrika Boëthius.

Fram till 2011 krävde och fick Finansförbundet alltid igenom kravet på siffror eller garantier i avtalen. De utformades lite olika, men innebar en garanti för löneökningar under en avtalsperiod, både för gruppen och individen.

– Om lönerna inte ökat i den takt vi fastställt för både gruppen och individen, ja då fyllde arbetsgivarna upp det som saknades, säger Ulrika Boëthius.

När förhandlingarna nu återupptagits hoppas Finansförbundet kunna klara 2014 med en liknande lösning. Och från 2015 och framåt krävs en annan skrivning och inställning om avtalen skall vara sifferlösa igen.

– Förutom den skeva fördelningen av löneökningarna kämpar vi också med betydande könslöneskillnader i vår sektor. Och det är otroligt besvärande att det inte görs något åt löneskillnaderna. Arbetsgivarna pratar, men skillnaderna består, säger Ulrika Boëthius.

Bland privatrådgivare på de fyra storbankerna kan det skilja upp till 4 000 kronor i månaden mellan män och kvinnor. Och högre upp i bank- och finanshierarkierna blir skillnaderna svindlande.

Parallellt med den tilltagande frustrationen över löneskillnader mellan kvinnor och män så är hela bankkollektivet också upprört över att inte få en rimlig andel av de miljardvinster som bankerna redovisar.

– Ett exempel på obalansen är att 500 kronor i lönelyft till de 22 000 medlemmar som jobbar i storbankerna motsvarar tre promille av den vinst som de redovisade under 2012. Det finns pengar, säger Ulrika Boëthius.

Lena Blomquist