Världens sista blondin föds i Finland 2202. Sedan är det liksom slut, stopp och finito på … vadå?
Det var i september 2002 som spådomen om blondinens undergång valsade runt i BBC och andra internationella medier. Artiklarna hänvisade dock till en WHO-studie som aldrig hade gjorts. Falskt ”alarm” alltså.
Men det är något med medier och blondiner. Håret verkar vara huvudsaken för vissa. Färgen på håret alltså.
Jag tittar på bilden igen. Den blonda flickan. Maria, fyra år.
Den grekiska polisen hittade henne under en razzia i ett romskt område i staden Farsala. När det här skrivs vet vi ingenting. Vi vet bara att paret uppger att de adopterat henne. Andra hävdar att ”den blonda ängeln”, som hon kallas i grekiska medier, kidnappats.
Men det intressantaste är varför det har blivit en världsnyhet. För vad hade hänt om ett mörkt barn hittats i ett välbärgat hem med blekansikten?
Världsnyhet? Knappast.
Minns ni Madeleine McCann? Den brittiska flickan som försvann i Portugal 2007. Även hon blond. Ett fall där miljoner bilder på blont hår spreds i medier. En världsnyhet, samtidigt som tusentals mörka barn försvann i tystnad.
Uppmärksamheten blir galen då de drabbade är lika blonda som statisterna på en valaffisch från Sverigedemokraterna. Sedan drar ett självspelande mediepiano i gång. En nyhet blir en nyhet för att det varit en nyhet. Men egentligen är det inget nytt. Att vara blond har alltid varit ett statement.
I romarriket färgade prostituerade kvinnor håret ljust med ammoniak från duvskit eller hästurin för att likna kärleksgudinnan Venus. Det gick tydligen hem bland societetsherrarna.
När Europa sedan kristnades svängde pendeln. Prästerna varnade för blondinerna.
Knäppast blev det dock när rasbiologerna gjorde entré i slutet av 1800-talet. Mörka löper större risk att bli sinnessjuka, hävdade svenska statens institut för rasbiologi.
Och under andra världskriget ordnade nazister avelsläger där blonda SS-pojkar mötte blonda flickor. Att vara blond och blåögd ansågs som ett tecken på hög moral.
Det är en tanke som i någon mån lever kvar. För inte länge sedan rasade Tobias Billström mot dem som gömmer papperslösa. Vår migrationsminister sa att många tror att de som gömmer är en ”trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”
Jag tittar på bilden av Maria igen. Kvällstidningssnaskar precis som alla andra.
En sak skaver dock i mig. Det är att vi, precis som under 1940-talet, är så fixerade vid hår.
