PTK – Återkomsten

En facklig spelare är på väg in i medelåldern och har plötsligt fått ny tyngd. PTK fyller 40 – och har ögonen på sig för sin match mot arbetsgivarna om las.

Efter några år i medieskugga kliver den gamla Privattjänstemannakartellen – PTK i dagligt tal – åter fram i ljuset och drar till sig uppmärksamhet.

Förhandlingarna med Svenskt Näringsliv om ett nytt omställ­nings­av­tal och en förändring av turord­nings­reglerna i lagen om anställnings­skydd följs noga av hela arbets­mark­na­den.

– Vi hoppas vara klara inom en eller ett par månader, säger PTK:s ordförande Cecilia Fahlberg, som i övrigt är mycket tystlåten kring vad en uppgörelse kan innehålla.

Historiskt har kartellen mycket att yvas över. Skapandet av PTK ritade för 40 år sedan om kartan över den svenska arbetsmarknaden – och förändrade maktbalansen i grunden.

På den tiden dominerades arbetsmarknaden helt och fullt av LO och arbetsgivarnas SAF. Deras göranden och låtanden angav tonen för alla anställda.

Men 1973 blandade sig alltså en ny aktör i spelet. Bildandet av Privattjänstemannakartellen blev en vattendelare mellan den gamla och nya tiden på svensk arbetsmarknad.

– I dag är PTK:s roll förstås helt annorlunda, säger Cecilia Fahlberg.

Men betydelsen av ett samarbete mellan 26 förbund inom TCO och Saco är fortfarande mycket stor. Och numera heter kartellen också följdriktigt Förhandlings- och samverkansrådet PTK.

Den skärpta uppmärksamheten kring årets förhandlingar med Svenskt Näringsliv – som kan vara på väg in i slutfasen – förklaras främst av att frågan om turordning vid uppsägning är mycket känslig. Striderna om hur lasreglerna ska utformas är lika gamla som lagstiftningen i sig.

Arbetsgivarna har alltid ogillat kravet på att förhandla och tvingas komma överens med de anställdas organisationer för att kunna göra undantag från regeln sist-in-först-ut.

Nu väntar därför alla med spänning för att se om privattjänstemännen och arbetsgivarna hittat en lösning som rimligt tillgodoser båda sidors intressen.

En kommande uppgörelse – som applåderas eller åtminstone bejakas av övriga parter på arbetsmarknaden – kan innebära en renässans för en kartell som det varit relativt tyst om under senare år.

– Ingenting är klart förrän allting är klart, säger Cecilia Fahlberg.

Men hon vill inte föregripa eller yppa mer om vad parterna är på väg att enas kring eller vilka stötestenar som återstår.

Oavsett innehållet i den tänkta ­uppgörelsen så får det konsekvenser för resten av arbetsmarknaden. Privatanställda tjänstemän och akademiker väger tungt i dag – och deras överenskommelser kan inte viftas bort som oviktiga.

Även inom politiken följs förhandlingarna med stort intresse. Tre av allianspartierna har uttalat sitt intresse för att ändra den rådande lagstiftningen, och därmed förändra reglerna för turordning vid uppsägning. I regeringen är det för tillfället endast Moderaterna som avvisar tanken på politiska ingrepp.

Men så länge PTK förhandlar om en lösning med Svenskt Näringsliv händer ingenting inom politiken. Alla skulle applådera en förhandlad lösning i stället för lagstiftning. Och eftersom en uppgörelse med stor säkerhet skulle förhindra framtida bråk i regeringskretsen hålls sannolikt en del tummar inom det politiska alliansetablissemanget

Privattjänstemännens väg till dagens starka position har varken varit spikrak eller utan allvarliga bakslag. Men trots svårigheter och otaliga tillfällen med internt käbbel har PTK under lång tid varit en tung och viktig instans.
1973 markerar därför en viktig vändpunkt i den svenska arbetsmarknadens historia.

Sedan dess finns privattjänstemännen med som en maktfaktor. LO och SAF (numera Svenskt Näringsliv) tvingades vänja sig vid att inte ensamma kunna diktera villkoren på arbetsmarknaden i allmänhet och vid avtalsrörelser i synnerhet.

PTK hade turen – eller förmågan – att från start ledas av en mycket skicklig förhandlare och strateg: Ingvar ­Seregard, tidigare förhandlings­direktör inom industritjänstemännens SIF.

Han styrde PTK-skutan de första tolv åren, och lade grunden för en framgångsrik kartell som snabbt visade sig ha både muskler och smartness.

Det är också viktigt att komma ihåg att PTK kom till i en tid då facket var ramstarkt och inte ifrågasatt. I skuggan av dåtidens titaner SAF och LO växte därför fler karteller eller sammanslutningar fram.

PTK fick snabbt sin syster- eller broderorganisation på den offentliga sidan genom kommunaltjänstemannakartellen KTK.

Men det skapades också informella sammanslutningar över huvudorganisationernas gränser. Den kanske mest kända var samarbetet som kom att kallas ”de fyras gäng”. Det gränsöverskridande gänget bestod av offentligt anställda tjänstemän och akademiker samt två LO-förbund: Statsanställdas förbund (dagens Seko) och Kommunal.

1970-talets tydligaste nya maktspelare var emellertid PTK. Förklaringen är att kartellen utmanade LO som under evighetslång tid hade dominerat på den fackliga sidan.

– PTK var för mig kostymklädda män som hålögda och med svarta ringar under ögonen klev in i strålkastarljuset i olika tv-sändningar, berättar Cecilia Fahlberg. Jag förstod att det här var något viktigt. Men närkontakt med kartellen fick jag först på 1990-talet då jag började arbeta på HTF.

Den seregardska eran innebar dock inte bara positiva vibbar och en räcka framgångar för PTK. De motsättningar som alltid följer av en sammanslutning av många starka viljor fanns också i rikt mått inom PTK. Lägg till att ordföranden själv hade den kanske starkaste av alla viljor – och förutsättningarna för bråk var storartade. Och bråken blev därefter.

Många gånger räknades kartellen ut som alltför splittrad och oenig för att kunna stärka de privatanställda tjänstemännens ställning, eller över huvud taget bidra till något.

Oftast handlade motsättningarna om ett av två återkommande grundteman.

Det ena var gränsdragningsproblem – eller enklare uttryckt bråk om vem som skulle organisera vilka medlemmar. Konkurrensen om medlemmarna rasade inte minst mellan chefernas Salf, industrins Sif och tjänstemannafacket HTF. De hade svårt att hitta lösningar som alla ­accepterade.

Den andra motsättningen handlade om hur mycket eller lite makt kartellen skulle ha i förhållande till medlemsförbunden. Hur långtgående befogenheter skulle kartelledningen ha? Och vilket utrymme skulle det finnas för enskilda förbund att opponera sig eller välja andra vägar eller lösningar?

Båda stridsfrågorna var klassiska och följde med kartellen under mer än tre decennier. I dag förefaller maktkonflikterna och kriget om medlemmar ha tonats ner. Men vem vet vad som händer i framtiden.

– Jag uppfattar förbunden som i huvudsak överens. Visst finns motsättningar i sakfrågor, men inte av den arten som mina företrädare haft att tampas med, säger Cecilia Fahlberg.

Ett tredje problemområde fanns också redan i starten, och det finns kvar än i dag. Det handlar om dåtidens Sifs – och dagens Unionens – dominerande roll inom kartellen. Med över en halv miljon medlemmar av totalt 750 000 blir Unionen nästan synonym med PTK.

– Men vi är medvetna om vår storlek och strävar efter en fungerande organisation som inte är en förlängning av Unionen, betonar Cecilia Fahlberg – som leder både Unionen och PTK.

Någonstans har det trots stormarna alltid funnits en kraft eller ett sammanhållande kitt som gjort att förbunden blivit kvar inom kartellen och över tid lyckats utveckla i stället för att avveckla densamma.

För den minnesgode läsaren är namn som Sten-Olof Heldt, Björn Bergman, Inge Granqvist, Lars Hellman, Holger Ericsson, Sven Magnusson, Lars Bonny Ramstedt och med tiden Mari-Ann Krantz och Cecilia Fahlberg intimt förknippade med kartellen, dess med- och motgångar samt dess konvulsioner. Och ingen av dem kan direkt beskrivas som en blyg viol, vilket är en bidragande förklaring till de stundtals hårda orden och höga tonläget i kartellen.

Tillsammans med grundaren Ingvar Seregard täcker de in samtliga fyra decennier som PTK levt och verkat. I dag är det Cecilia Fahlberg som har det övergripande ansvaret och numera lyser de hårda orden och misshälligheterna med sin frånvaro.

– Det utredningsarbete som gjordes för åtta, nio år sedan, och som ledde fram till tydlig uppdelning mellan vad som är förbundens angelägenheter och ansvar och vad som vilar på PTK, har visat sig fungera väl, säger hon.

I dag är pensionsfrågor och omställningsdito högprioriterade arbetsuppgifter för PTK, medan rena förhandlingsfrågor kring löner och anställningsvillkor numera sker i andra konstellationer och former.

Sammanslagningar och nya samarbeten – och en arbetsgivarpart som inte längre förhandlar – har de senaste 20 åren i grunden förändrat kartan för lönebildningen.

Men ingen vet vad som väntar i morgon. En uppgörelse mellan PTK och Svenskt Näringsliv kring omställning och turordningsregler vid uppsägning kan vara avstamp för en ny era av samförståndslösningar.

Och det kan betyda en plats i solen igen för tjänstemännens organiserade samarbete.

 

Läs också om Mr PTK: Pensioner blev hans liv

 

 Gunnar Nilsson (LO), Curt Nicolin (SAF) och Ingvar Seregard (PTK) är överens.

Cecilia Fahlgren leder ett PTK med en mindre, vassare roll än tidigare.