Det är först i oktober jag förstår att sommaren är slut. Det blir plötsligt så kallt och jag inser att det bara är månader kvar tills mitt vikariat tar slut. Det är fjärde hösten jag inte är säker på var jag ska jobba när våren kommer. Funderar på om jag ska söka nya jobb, kontakta någon av mina tidigare arbetsplatser eller avvakta i hopp om att få vara kvar.
Jag undrar om någon räknat på vad de osäkra anställningarna kostar. Läser rapporter om att personer med otrygga jobb mår sämre. I högre utsträckning drabbas vi av stressrelaterade sjukdomar som sömnsvårigheter, magsår och depressioner. Jag ser hur antalet unga med osäkra anställningar och unga med psykisk ohälsa båda ökar i stadig takt. Funderar på hur länge det här samhället tycker att det är ett pris värt att betala.
Jag tänker att det kostar mer än så. Det är mer än min hälsa ni behöver kalkylera in, när ni ska räkna på vad de osäkra anställningarna i vården kostar. Ni behöver ta med alla de patienter jag mött. En del av dem har tillbringat fler månader på vårdavdelningen än vad jag själv gjort. Deras anhöriga som ständigt sett nya sköterskor komma in genom dörren. Ni behöver fundera på vad det kostar i oro och i besvikelse. Komma på hur man räknar ut priset för patienter som tvingas berätta sitt namn och sin historia om och om igen för nya och okända ansikten i landstingspyjamas. Kalkylera in obehaget i att ständigt känna hur ens kropp blir lyft av nya händer. Räkna ut vad kostnaden är för att få tårar torkade av idel nya vikarier, som lyssnar, förstår och sen försvinner.
De som styr i sjukvården verkar tro att det räcker med att räkna antalet händer som jobbar i vården. Att det inte spelar någon roll om de händerna kopplar ihop cellgiftsdroppet för första eller tusende gången. Att det är oväsentligt om de händerna har hållit om den sjuka patienten femton gånger före, eller om det är en gång och inte mer. Att det kvittar om de händerna behöver presentera sig för oroliga barn och föräldrar eller om de känner alla anhöriga med namn och relation.
Kanske kommer också de, som nu bestämmer att det är kostnadseffektivt med en hög andel osäkert vårdanställda, en dag själva bli sjuka. Kanske är det deras barn eller älskade eller föräldrar som får cancer, diabetes eller är med i en trafikolycka. Kanske kommer de tillbringa månader i sjukhuskorridoren. Lära sig namn på sköterskor som lyfter deras kroppar, ger dem deras cellgifter och torkar deras tårar. Kanske kommer de behöva säga hej då, en gång, två gånger, femton gånger, för att hennes vikariat tar slut. Kanske kommer de säga hej till hon som får nästa vikariat, som lyfter, behandlar och torkar, och sedan slutar. Kanske kommer de då fundera över om det verkligen är kostnadseffektivt. Antagligen kommer de ha glömt vad det ordet betyder. Sådana ord blir så små, när kroppen inte längre lyder eller när den man älskar plågas. Antagligen kommer de nog bara känna, att något är vansinnigt fel, när de vinkar hej då till ännu en sköterska vars vikariat precis tog slut.
Kanske, och jag hoppas på det, behöver de inte bli sjuka för att förstå. Kanske räcker det med att de lyssnar på oss som redan vet.
Att det här priset är alldeles för högt.
