Klicka på diagrammet för att se det i större format.
Arbetslösheten ökar, trots fler lediga jobb. Det är en oroande utveckling som visar att regeringens arbetsmarknadsåtgärder helt missar målet, skriver Arbetets politiska redaktör Martin Klepke.
Beveridgekurvan har fått spader.
Den vilda galopp som kurvan uppvisat de senaste åren är inte alls bra för svensk ekonomi och visar att någonting har gått fel. Väldigt fel.
Kurvan, döpt efter den engelske ekonomen William Beveridge, visar nämligen sambandet mellan arbetslöshet och vakanser.
Det naturliga sambandet som vi alla bär i ryggmärgen säger att ju fler lediga jobb det finns, desto lägre är arbetslösheten.
Om det finns många lediga jobb finns ju alltid något jobb som passar varje sökande.
Och omvänt: ju färre jobb det finns att söka, desto högre blir i normala fall arbetslösheten.
Det är också det sambandet som visas i en ”normal” Beveridgekurva, alltså den halvcirkel som är inritad längst ned i diagrammet här ovan.
Vid högkonjunkturer söker företagen anställda och antalet vakanser ökar. Vi rör oss då uppåt längs kurvan/halvcirkeln och arbetslösheten minskar. Vid lågkonjunktur drar företagen ned, antalet vakanser minskar och arbetslösheten ökar. Vi rör oss då nedåt och till höger i kurvan.
Men det som hänt under de senaste åren är att både arbetslöshet och vakanser har ökat samtidigt.
Tydligare än så här kan inte regeringens misslyckande i jobbpolitikens viktiga funktion, matchningen, visas.
Sverige är en kunskapsnation. Det betyder inte att vi alla ska bli akademiker, men att det som produceras i Sverige i form av varor och tjänster med hjälp av teknik och effektivitet har ett högre kunskapsinnehåll.
Det är som att jämföra en skjorta som är sydd för hand med en skjorta som sys av en maskin.
När företagen skaffar sig sådana maskiner så gäller det att utbilda människor så att de kan styra de maskiner som syr.
Och här har regeringen misslyckats.
Det räcker nämligen inte med att ösa in miljardsubventioner till de företag som befinner sig i lågproduktiva branscher, som hamburgerbarer, städfirmor och lunchrestauranger.
Kritiken gäller inte jobben i sig, vilket regeringen i sin snarstuckna blindhet alltid försöker få det till, alltid med den minst sagt underliga insinuationen att LO skulle missgynna sina egna LO-yrken. Men när hamburgerbarerna har fyllt sina anställningslängder och det fortfarande råder brist på arbetskraft i andra sektorer är det inte fler hamburgerjobb som löser arbetslösheten.
När ett företag söker någon som kan sköta en maskin är det inte sänkt moms på mat som löser problemet, utan utbildning så att någon lär sig sköta maskinen.
När någon måste kunna svetsa är det inte fler rutbidrag till städfirmor som fyller svetsvakanserna.
En rapport från Svenskt Näringsliv visade för ett par år sedan att så många som vart tredje försök till rekrytering misslyckas helt enkelt för att det inte längre finns tillräckligt kompetenta sökande, tros att det sällan handlar om akademikerjobb.
Tidigare var det de traditionella AMS-kurserna som stod för utbildningen av de arbetslösa så att de kunde skola om sig till svetsare, maskinskötare eller vad som nu behövs. För den nuvarande alliansregeringen har arbetsmarknadsutbildning i stället förvandlats till ett skällsord man gärna hånar.
Det undre diagrammet visar samma sak ur ett annat perspektiv. Här har vi lagt ihop antalet arbetslösa med dem som redan är sysselsatta men som både kan och vill jobba mer än de gör.
Att det blivit lättare att ringa in anställda från dag till dag, osäkra deltidsanställningar och provtjänstgöringar har gjort att även gruppen som vill jobba mer än de gör, trendmässigt har ökat med cirka 40 000 personer sedan januari 2007.
Tillsammans med den stora gruppen arbetslösa visar de på en oroväckande utveckling.
Resultatet är att matchningen försämras alltmer och att arbetslösheten ökar, trots fler lediga jobb.
Det här uppmärksammas också i Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport som presenterades i onsdags där det står:
”Matchningsproblem riskerar att hindra en varaktig nedgång i arbetslösheten”.
Vidare skriver de att den genomsnittliga tiden som en arbetslös går utan jobb nu närmar sig 1990-talskrisens höga nivåer.
Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har lyckas nå dit utan att det ens är kris.
Och Beveridgekurvan löper amok.
