Katastrofdoktorn — eller vem som helst
På sitt första uppdrag med MSF, franska Läkare utan gränser, kommer unge läkaren Johan von Schreeb till Afghanistan och medarbetaren från helvetet, franske Regis. Narkossköterskan Regis är av sorten som har tagit makten med hjälp av ilska och förakt, och han tar varje tillfälle att slå ner på oerfarne doktorn Johan. För biståndsorganisationer grundade i humanism är inga undantag. Despoterna kan finnas överallt. De som gör arbetsplatsen till ett minfält och styr, formellt eller informellt, med rädslan som medel.
Johan von Schreeb hade kunnat göra sin bok Katastrofdoktorn – berättelser från fältet (Brombergs) till en självförskönande hjältehistoria om hur han var med och startade svenska sektionen av Läkare utan gränser och hur han under dramatiska förhållanden räddat liv i fjärran land. Jodå, visst är de där också – äventyrshistorierna. Där fara, dramatik och kirurgi i kombination får oss att uppleva krigets fasor och naturkatastrofernas kaos med ett efter omständigheterna lyckligt slut.
Men framför allt är Katastrofdoktorn en reflekterande berättelse där han också plockar fram sina egna svagheter, tillkortakommanden och tvivel. Borde han ha stått på sig bättre mot Regis i Afghanistan, inte vikit undan? Hade han kunnat rädda den födande kvinnan i Rwanda, hon som förblödde på operationsbordet? Har han tagit tillräcklig hänsyn till familjen när han arbetat på bortaplan? Hur väljer man vem som ska få en chans att leva och vem som måste lämnas att dö när resurserna inte räcker till för alla?
Johan von Schreeb åker gång på gång till platser som tvingar honom att lämna bekvämlighetszonen på alla sätt. Men det är när han visar upp sin osäkerhet som vi fattar på riktigt. Mod handlar om att besegra sin rädsla och göra saker man egentligen inte vågar. Biståndsarbete behöver inga superhjältar. Vad som kännetecknar en riktigt bra läkare är – vare sig det är på ett välordnat sjukhus i Europa eller ett fältsjukhus i ett katastrofområde – mänsklighet.
Vad biståndsorganisationerna däremot behöver är att diskussionen tillåts leva. Välgörenhet utan motstånd är livsfarligt, säger han. När de kritiska rösterna tystnar försämras verksamheten. Den som vill kan ta den sanningen med sig till vilken arbetsplats som helst.
Anita Boberg