Klicka för större bild

Bakom hushållens växande skuldberg ligger en markant ökad utlåning till hushåll med höga inkomster. Men åtgärderna för att bromsa utvecklingen drabbar framförallt dem med låga inkomster.

Sedan mitten på 90-talet har hushållens skuldkvot, som mäter förhållandet mellan de samlade skulderna och den disponibla inkomsten, ökat från 90 till rekordhöga 170 procent.

Men vilka hushåll är det som har tagit på sig alla dessa lån? Det enkla svaret är: de mest välbeställda.

Statistik från Riksbanken visar att skulderna är ojämnt fördelade. De två rikaste femtedelarna av befolkningen sitter på över 80 procent av skulderna.

– Skuldsättningen har med bolånen att göra. Personer som äger sin bostad, i stället för att hyra den, har ofta bättre ekonomi. I allmänhet köper också folk med goda inkomster dyra bostäder, och skulderna följer med, säger Bengt Hansson, utredare på Boverket.

Färska uppgifter från Finansinspektionen tyder på att fördelningen av skuldbördan kan ha förskjutits mellan 2005 och 2011, i och med att en allt större andel av skulden finns hos hushåll med höga disponibla inkomster.

– En tänkbar orsak skulle kunna vara att hushåll med lån generellt sett haft en starkare inkomstutveckling under dessa år. Det skulle också kunna vara så att hushåll med höga inkomster gradvis har efterfrågat och beviljats lån i högre utsträckning än tidigare, säger utredaren Sten Hansen.

Arbetets beräkningar visar att skulderna har ökat i alla grupper – men att uppgången skiljer sig påtagligt mellan olika inkomstlägen. Det är i synnerhet bland höginkomsttagarhushåll som skulderna har ökat markant i relation till den beskattade inkomsten.

Myndigheternas åtgärder för att hejda utvecklingen riktar sig dock inte i första hand mot dem som lånar mest. Det gäller både Finansinspektionen som har infört ett lånetak på 85 procent av bostadens pris, och Riksbanken som håller fast vid en högre styrränta.

– Åtgärderna har en sned fördelningsprofil. Bolånetaket utestänger många LO-grupper från att ta bostadslån, eftersom dessa ofta har begränsade förmögenheter och därmed svårt att skrapa ihop till en stor kapitalinsats, säger LO-ekonomen Torbjörn Hållö.

Både han och Sandro Scocco, chef­ekonom på tankesmedjan Global utmaning, kritiserar Riksbanken när den använder styrräntan för att dämpa kredittillväxten, eftersom räntan bara har en begränsad effekt på bostadspriserna och dessutom leder till ökad arbetslöshet.

– Den högre arbetslösheten drabbar framförallt personer med lägre inkomster som inte är fullt etablerade på arbetsmarknaden. Det är de som får betala priset för den högre reporäntan, säger Sandro Scocco.

Riksbanken och Finansinspektionen välkomnar däremot att hushåll med höga inkomster har den absolut största delen av skulderna. De anser i likhet med Johan Javeus, chefsstrateg på SEB, att det gynnar stabiliteten i banksystemet.

– Vid en kraftig lågkonjunktur drabbas ofta låginkomsttagare hårdast, eftersom arbetslösheten främst ökar bland personer med lägre utbildning. Individer med högre utbildning och inkomster har i regel bättre förutsättningar att behålla jobbet. Därmed har dessa också större möjligheter att fortsätta att betala på sina lån, säger Johan Javeus.

Men synsättet att ojämn fördelning av skulderna stärker systemet ifrågasätts av Sandro Scocco:

– Om faktumet att skulderna främst innehas av relativt välbe­ställda hushåll räckte för att för­hind­ra en krasch, då skulle vi aldrig ha haft ett bostadsprisras i hela världen, säger han.