Att lära sig se staden

Julius promenerar oplanerat men beslutsamt längs New Yorks gator som urtypen för den klassiska, västerländska, manliga stadsvandraren; som en observerande intellektuell, en flanör i Baudelaires eller Walter Benjamins anda. Han läser Barthes teorier om minnet, han går på Mahlerkonserter, han för långa men opersonliga samtal med mentorn professor Saito.

Hans distanserade, men alltid empatiskt nyfikna, iakttagande av staden han korsar på längden och tvären, tillämpar han också på sitt eget liv: han iakttar och registrerar huvuddragen i sitt liv men, till skillnad från hur han bemöter de patienter han som psykiater behandlar, hålls allt på tryggt avstånd. Han iklär sig rollen av mallen för en människa, den som obekymrad och odefinierad kan röra sig genom världen som betraktare och uttolkare. En sådan människa vill se, men aldrig bli sedd.

För Aristoteles var seendets glädje och vetandets glädje ett; seendet som den högsta formen av kunskap. Men, vad händer med den som inte vill se sig själv?

För Julius är inte i rakt nedstigande led den västerländska flanörens ättling. Och hur mycket han avgränsar och isolerar sig i en tillvaro där han strävar efter mesta möjliga anonymitet, så håller New York ständigt upp sina speglar. Dem kan han inte undvika. Som immigrant från Nigeria, son till tysk mor och nigeriansk far, kan han helt enkelt inte vandra genom staden som dess osynliga norm.

Eller, som författaren Alain de Botton skriver i sin recension i New Statesman: ”Det är frågorna om ras som mest ihärdigt utmanar Julius privatliv.” Det är de andra svarta männen med sina ständiga, gemenskapssökande ”hello brother”, det är de vita lantisbarnen på besök i stan som frågar om han är en gangster. Det är alla minnesmärken, begravningsplatser för afrikanska slavar, som dyker upp under hans planlösa vandringar och påminner honom om en historia bortom Mahler och Jung.

Vid dessa tillfällen är den distanserade blicken oanvändbar. Även om Julius ibland slår knut på sig själv för att bibehålla den, som under ett av mötena med Saito där denne berättar att hans lägenhet drabbats av vägglöss:

”Hans dust med vägglössen besvärade mig mer än allt annat han fått utstå: rasism, homofobi, de ständiga förlusterna som utgjorde en av de dolda kostnaderna för ett långt liv.”

Vägglössen med sitt universella hot, som drabbar alla likadant oavsett klass eller ras, blir för Julius delvis ett mer skrämmande hot, men kanske framförallt ett mindre specifikt sådant. Mindre privat, mindre nära. Det är till det allmänna han tar sin flykt.

Tills han träffar Moji. Kvinnan vars bror Julius var bästa vän med en period under skoltiden i Nigeria. Julius och Moji börjar umgås, till synes oproblematiskt även om Julius undrar varför hon minns honom så tydligt när han praktiskt taget glömt bort att hon ens existerar. Det är inte förrän Moji förklarar att hon har något att berätta som allt sätts ur spel – en berättelse som inte bara skakar om Julius utan också läsaren, som blir varse att hen läst romanen på delvis felaktiga premisser.

Öppen stad är en roman som på det mest imponerande och intrikata vis låter sin form – en inre monolog, närmast essäistisk till sin natur – gå hand i hand med sin iakttagande huvudperson. Kritikerna har förutom Baudelaire jämfört Cole med Sebald och andra tunga namn i den västerländska kanonbildningen, självklara jämförelser eftersom det är i denna tradition Cole till synes mycket medvetet skriver in både sin själva roman och Julius. Coles prosa är lika uppfriskande spirituell som den är vacker, Öppen stad är den sortens roman som kan läsas enbart för sitt språks skull.

Men det som är särskilt skickligt är hur Cole använder formen för att peka på det bedrägliga med densamma; hur han raserar dess förmodade allmängiltighet och ”naturlighet” bit för bit.

I den meningen är Öppen stad en ytterst politisk roman, om än så subtilt och tystlåtet att det lätt kan passera obemärkt förbi. Men det är som om han använder den västerländska intellektualismen, flanörromanen och traditionen – hur han fullt ut skriver in sig i den – för att blottlägga hur skenbar dess generalitet är; en allmängiltighet som inte omfattar alla.

Samma illusoriska sken vilar över stadens öppenhet. New York och USA är ett sår efter 9/11, men Amerika framstår alltjämt som det förlovade landet för många av de figurer som befolkar samtida afrikansk-amerikansk litteratur. Så skriver Teju Cole i samma moderna, urbana tradition som till exempel Chimamanda Ngozi Adichie gör i sina böcker och Tayie Selasi i sin debutroman Ghana must go.

Samtliga tre är nu romanaktuella på svenska med sina eleganta fusioner av väst och icke-väst: sinsemellan olika skildringar som ändå i total avsaknad av pekpinnar har det gemensamt att de sätter fingret på hur likheter och skillnader människor emellan fortsatt bestämmer och kringskär deras rörelseutrymme. En öppen stad är öppen till en viss gräns, och alla som kliver in genom dörren gör det inte på samma villkor.

Teju Cole är en skickligare iakttagare än sin Julius. Det Julius blundar för, ser Cole och det han ser visar han läsaren. Öppen stad är seendets brutala förtjusning, kunskapens obarmhärtiga tillfredställelse och – inte minst – läsandets sanna glädje.

Therese Eriksson