Arbetarlitteraturen blev en politisk kraft därför att den bars upp av arbetarrörelsen som omformade Sverige. Nu finns inte den kopplingen. Det kommer ut mängder av bra böcker som skildrar klassamhället förr och nu, men de når bara fram till individuella läsare.

Det var en av de saker som kom fram vid det samtal om arbetarlitteraturen som ordnades på Teater Tribunalen igår tisdag, inramat av Jenny Wrangborg-dikter i författaruppläsning och sjungna av kören Extrasalt. P-O Mattsson tecknade historien och Mats Berggren beskrev nuläget, utan att glömma hiphopen.

Så det fanns alltså ett samspel som nu är brutet – vilket förstärks av att varje författarframgång framför allt blir en individuell succé, oavsett vad hen har att säga och berätta. Det är ingen tid för kollektiva stämningar just nu.

Foto: Gunnar Lantz/Scanpix

Palmes levnadstecknare Kjell Östberg berättade att han har räknat de litterära referenserna i Palmes tal under sent sextital och fått fram ett imponerande bibliotek. Han såg en direkt koppling mellan detta och den kulturpolitik som sen byggdes upp under sjuttitalet.

För mig stod det återigen klart att vad som behövs om banden ska återknytas är folkbildning av de folkvalda och andra makthavare. Som grundval för att ge kulturen den plats den förtjänar i samhällsdebatten, inte bara som underhållning.