Se inte en migrant, se Olga Olegova
Vi kliver ombord på bussen. I över två timmar har vi väntat på Sofias brutalmodernistiska betongklump till bussterminal.
Över en läsk och en skinkmacka har Olga Olegova Mihajlova berättat om sin bakgrund, om sommaren som bärplockare i Sverige, om sin ekonomi, sina barn, sitt äktenskap och om sin cancersjuka mamma.
Väl ombord på väg mot hennes hemstad Dupnitsa är hon, och även jag, lite slut. Hon stirrar rakt fram. Jag ut genom fönstret. Fält, motorvägar och höga berg passerar i regnet. Bulgarien är glesbefolkat. Drygt sju miljoner människor, varav en tredjedel i huvudstaden vi just lämnat.
Så kommer den.
– Vad kan du egentligen göra för oss?
Jag svamlar, som vanligt, när den här frågeställningen kommer upp.
”Det är viktigt att andra får veta.” ”Det kan påverka situationen för flera på lång sikt.” ”Jag tror inte många svenskar vet hur det är i Bulgarien i dag. Jag visste inte.”
Olga somnar. Jag vänder tillbaka ansiktet mot bergen.
Så kommer den.
Skammen. Att jag tar hennes tid. Att jag bara är på besök i hennes utsatta liv, med en flygbiljett hem på hotellrummet som jobbet betalat och ett guldkort med både kontanter och krediter i plånboken.
Olga sover vidare. Jag får tid. Kommer på att anledningen till att vi på Arbetet valde att följa bärindustrin föddes ur/snoddes från vad journalister på en annan tidning gjort.
Dagens Nyheters serie om rumänska tiggare i Stockholm fick i alla fall mig att visst, under en kort period, lägga pengar i flera pappmuggar. I brist på andra lösningar. Artiklarna bröt min vardagslunk där jag knappt såg tiggarna längre.
För det händer något när människor som ofta anonymiseras i byråkratiska begrepp som ”migrantarbetare”, ”utländsk arbetskraft” eller ”gästarbetare” i stället blir till en individ med ett namn och egna barn, föräldrar, barnbarn, hus och kanske en katt.
Jaha, journalister är ett enda pk-pack kanske du tänker.
Eller, en mer intellektuell invändning: ”Om hon nu har det här utrymmet kan hon inte säga något nytt? Eller åtminstone formulera sig snyggare.”
Nej.
Jag tänker härmed nyttja denna spalt för att återanvända, tjata och vara aningen klyschig. Kanske lite självgod till och med.
För det finns fakta. Europa krisar. Och det finns länder utanför EU som i modern tid aldrig befunnit sig i annat än kris. Därför kommer inte tiggarna från östra Europa att blir färre på svenska gator. Eritreaner eller somalier kommer att fortsätta betala hutlösa summor för en plats på en av ”dödens båtar” över Medelhavet.
Vad snackar vi om, för 150 år sedan gjorde svenskar liknande resor.
Tankeexperimentera bara några sekunder nästa gång du blir irriterad över dragspelaren på gatan. Om 50 år kan det var ditt barn som står där. I en för henne eller honom okänd, svinkall storstad.
Eller hamnar vi aldrig där, vi som väljer så fritt?
Bussen stannar. Olga vaknar. Vi är båda på bättre humör. Jag köper med tårta. Hon läsk. Vi går hem till henne.