Rasbiologi blev till »kultur«

Sara Duarte tar tåget ut i Sveriges kommuner för att föreläsa om högerextremismens historia. Kommunalaren Ing-Mari Gustafsson Berggren tar emot i Varberg, där Sverigedemokraterna har två mandat i kommunfullmäktige.

Facket och främlingsfientligheten del 5. Högerextremismens historia är viktig. Den som känner till hur ideologier och retorik har utvecklats har också lättare att förstå saker som sägs i dag.
– Vissa tankegångar finns kvar, säger Sara Duarte­ från Expo.

Det mörknar ute och de väntar lite till. I salen intill dundrar ett gäng fötter mot golvet. ABF-huset i Varberg sjuder av aktivitet. Men inte just i den här salen.

Arrangören Ing-Mari Gustafsson Berggren från Kommunal är besviken. Hon tittar ut över de spridda deltagarna i rummet och säger till sist: Vi får börja ändå.

Stiftelsen Expo har tillsammans med LO valt ut 50 kommuner, som ska få skolundervisning och föreläsningar för förtroendevalda inom antirasismtemat Alla kan göra något. Dels har städer med en historia av högerextremism eller högt valresultat för Sverigedemokraterna valts ut, dels har en spridning i landet varit ett mål.

Den tvärfackliga verksamheten är svår att hålla liv i, tycker Ing-Mari Gustafsson Berggren, nu när många förbund centraliserar och har flyttat från Varberg.

En stund senare står i alla fall Sara Duarte från Expo framför sin power point-visning och berättar om Per Engdahl, den första svenska förintelseförnekaren och ledaren för Nysvenska rörelsen.

Historien är viktig för att se varifrån nutida argument är sprungna, anser Sara Duarte.

Tillbakablicken börjar med att Allmänna valmansförbundet (nuvarande Moderaterna) har ett ungdomsförbund, som radikaliseras på 1910-talet och så småningom utvecklas till Sveriges nationella förbund.

Därifrån görs en utbrytning som 1941 leder till Nysvenska rörelsen.

– Per Engdahl var kanske inte jätte­stor i Sverige, men han påverkade Europa. Han införde nya ord, som nationell reformism i stället för nationalsocialism. Han blev inbjuden till fascisterna i Italien och de tog till sig hans idéer i ett tiopunktsprogram, säger hon.

Per Engdahl insåg att det på 1950-talet inte var gångbart att tala om ras.

– Han propagerade för att stryka rasbiologin och prata om kultur i stället, berättar Sara Duarte och betonar det avtryck hans argumentation har gett.

Sverigedemokraterna av i dag vänder sig mot ”det multikulturella samhällsbygget”, som enligt partiet ”kräver att vi i Sverige ska anpassa oss till andra kulturer”. Partiet eftersträvar ett samhälle som liknar Sverige fram till 1975, där invandrare assimileras, ensidigt anpassar sig till det svenska samhället. Målet är enligt partiets nuvarande program att invandrare ska överge sina ”ursprungliga kulturer och identiteter”.

Sverigedemokraterna har sitt ursprung i rasistiska och nationalistiska rörelser. 1979 bildades Bevara Sverige svenskt (BSS), och dit anslöt sig bland andra Sven Davidsson från Nysvenska rörelsen och Christopher Jolin från Sveriges nationella förbund.
BSS gick sedan ihop med Framstegspartiets Stockholmsavdelning – jo, vi hade ett sånt i Sverige också – och bildade Sverigepartiet.

– Framgången uteblev dock, eftersom Framstegspartiet bara visade sig ha 80 medlemmar i Stockholm, säger Sara Duarte.

När Sverigepartiet splittrades, bildades så Sverigedemokraterna 1988. Partiet framhöll ”en etnisk och kulturellt homogen nation” som framgångskoncept.

Sverigedemokraterna har på senare år velat städa bort sitt rasistiska förflutna, och har genom åren uteslutit många medlemmar. I förra veckan skrev Aftonbladet att inte mindre än 54 personer har uteslutits från partiet de senaste tre åren. Men det har inte bara handlat om intoleranta personer. Såväl en person som förespråkat ett moskébygge som en som velat stoppa islamismen ingick i skaran av uteslutna.

Sara Duarte berättar om sverigedemokraten Tor Paulsson som hade framgång lokalt i Haninge. Han propagerade bland annat för ”rösta svenskt – värna familjen”.

– 2001 uteslöts han ur Sverigedemokraterna och bildade i stället Nationaldemokraterna, som nu har två mandat i Södertälje. 2004 misshandlade han sin fru på en offentlig midsommarfest.

De nuvarande medlemmarna i Sverigedemokraterna kan inte ställas till svars för allt som tidigare partikamrater gjort, påpekar hon:

– Men det är viktigt att veta vad embryot är. Och det är intressant att se hur pass nära saker ligger historiskt.

Och partiers officiella politik är en sak och dess anhängares åsikter en annan. Sara Duarte beskriver Vit makt-rörelsen som en stödtrupp till SD.

– Som Kristdemokraterna har kyrkan, som Socialdemokraterna har LO, Centern har Lantbrukarnas riksförbund, Moderaterna har Svenskt Näringsliv, så har Sverigedemokraterna Vit makt-rörelsen. Folk därifrån kommer på demonstrationer och dylikt.

I Europa sprider sig ett tredje politiskt block, utöver det högra och det vänstra.

– Ett svartbrunt fascistiskt och delvis populistiskt block, säger Sara Duarte.

I Grekland finns ena ytterligheten med nazistiska Gyllene gryning som har 7 procents stöd i parlamentet. I Norge finns den andra, med Fremskrittspartiet som visserligen backade nästan 7 procentenheter till 16 procent men som tagit plats i regeringen. Dess bakgrund finns inte i någon fascistisk rörelse. Det kom fram som ett populistiskt, skattefientligt parti, men har tagit till sig en invandringsfientlig retorik.

De båda länderna är också exempel på att ekonomiska kriser kan, men inte behöver, ha betydelse för det nya blockets utbredning.

– I dag ser vi också en ny högerextrem rörelse. Det handlar om hatet, retoriken och fientligheten mot muslimer. Och en antisemitism, som till exempel visar sig hos Al-Shabaab, som stod bakom attentatet i Nairobi.

Sverigedemokraternas framgångar måste ses som en del av ett större, europeiskt sammanhang, påpekar Duarte. Det finns olika förklaringsmodeller, men en handlar helt enkelt om att främlingsfientligheten har gehör i en del av befolkningen. Värt att minnas är att månaden efter järnrörsskandalen fick Sverigedemokraterna 1 000 nya medlemmar.

I pausen säger en av de förtroendevalda från Kommunal att eftersom hon själv aldrig råkat ut för rasism har hon också slagit ifrån sig mycket av informationen. Sverigedemokraterna har hon till exempel inte brytt sig om.

– Så det har varit intressant att höra om kopplingarna, säger hon.

Ing-Mari Gustafsson Berggren anser att främlingsfientligheten var mer tydlig på 1990-talet. Då handlade det också mycket om ”skinnskallar”, som ”alla normala” var emot, säger hon.

Nu är främlingsfientligheten mer dold. Även inom fackföreningsrörelsen smyger den sig på. Folk pratar onyanserat om romer som tigger, till exempel, säger hon.

Nyss träffade hon en bekant som berättade att hon röstat på Sverige­demokraterna. ”Hon! Va!” tänkte Ing-Mari. Jodå, och det gjorde alla hennes vänner också, berättade den bekanta.

Vad ska då facket göra? I den något ödsliga ABF-lokalen framhåller de som är där som den viktigaste frågan att prata med unga.

Sara Duarte säger att diskussionsklimatet i samhället påverkar. När Danskt folkeparti nådde framgång 2001 hade invandringsfrågan blivit oproportionerligt stor i förhållande till exempelvis hur stor frågan var budgetmässigt.

– Danmark har ju stängt gränser och nästan skapat ett andra klassens medborgarskap för personer med utländsk bakgrund i vissa fall, säger Sara Duarte.

I Sverige visade sig debattklimatet i en uppmärksammad frågeställning förra året. I Agendas partiledardebatt ställde reportern Mats Knutsson frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”.

– Då har frågeställaren bestämt att det finns ett tak och att invandring är något problematisk, säger Sara Duarte.