Det går ett spöke genom offentlig sektor – det är ineffektivitetens spöke. En bottenlös fasa som växer när hemtjänstpersonal småpratar för länge med sina pensionärer, när sjuksköterskor följer sin yrkesheder istället för systemreglerna eller när högar av handlingar växer på en socialsekreterares bord.

Sen finns annat som man skulle kunna tro är ineffektivitet, men som tvärtom är effektivitetshöjande. Som internfakturering, trots att en enda faktura från bygglovavdelningen till fastighetsavdelningen kan kosta 256 kronor att få iväg. Som de allt fler chefer som inte har tid att stötta sin personal eftersom all deras tid går till budgetmöten. Som att sjuksköterskorna, lärarna och tandläkarna numera lägger halva sin arbetstid på administration och dokumentation.

Detta är uttryck för effektivitet, eftersom det är en del av Systemet och systemet är per definition effektivitetshöjande.

Ett annat ord för Systemet är New Public Management, ett knippe styrningstekniker som växte fram ur 1980-talets tro på marknadslösningar som den enda vägen att förnya och effektivisera offentlig sektor. En förnyelse som säkert behövdes, men vad var det vi fick?

Ett marknadsstyrt system som både driver upp kostnaderna och försämrar kvaliteten i välfärdstjänsterna. Skolan är det tydligaste exemplet på det.

Men socialsekreterarna har det inte heller så kul. Det förstår man av debutanten Jeny Rengmans diktsamling Huset (Pequod Press) Hon är själv socionom, och i dikterna undersöker hon koder och ord i den gren av det sociala arbetet som handlar om stöd till utsatta barn. En sektor där arbetsmiljöproblemen varit alarmerande under flera år och som också dissekerades i Felicia Zellers pjäs Ett hav av Kaspar Hausrar som sattes upp på teater Tribunalen hösten 2012.

Men där Zeller och Tribunalen visualiserade stress och vanmakt med trassliga garnnystan och hundratals okontrollerbara pingisbollar så är Huset en poetisk undersökning av språk och makt.

Genom orden och begreppen speglar Jeny Rengman vad som händer när behoven är för stora och varken resurserna eller kompetensen räcker till. Hon visar på en språklig urlakning där ordens mening förflyktigas och blir till undvikandeverktyg för att ingen ska kunna ställas till ansvar. De utsatta barnens behov göms och glöms i ständigt upprepade yrkesfloskler som ”barns behov i centrum” och ”högt i tak”. Det är perversioner som uppmuntras under New Public Management eftersom skriftliga beskrivningar av vad som sker är det kontrollverktyg som vandrar genom hierarkin.

Men Jeny Rengmans dikter skildrar också den svenska konsensuskulturens språk i allmänhet, den där alla medel är tillåtna för att undvika varje tänkbar konflikt eller kollision.

I Rengmans dikter lovas det, avvärjs, förhalas och glöms bort, alltid med avslutningsfrasen Med vänlig hälsning. Det är initierade texter som lämnar en svåruthärdlig frustration efter sig.

Alla vi som någon gång jobbat i en byråkrati som fastnat i sina egna procedurer känner igen oss. Texterna är på så vis en stark upplevelse, men jag skulle önska att texterna också lyfte mig utöver och vidare. Nu fastnar vi där på Husets socialkontor.

Kristina Mattsson