”Inte många som har tråkigt”

Föreningsarbete gör att Inez ­Johansson trivs med livet som ­pen­sionär. Men om inte ryggen hade satt stopp skulle hon ha ­fortsatt som dagbarnvårdare ­betydligt längre.

Upp klockan fem på morgonen för att förbereda dagens måltider. Klar till kvart i sex, då det ringer på dörren och första barnet kommer. Utflykt i skogen och lekar inne, tårar och tröst, sagoböcker och hemgjorda köttbullar.

Dagarna som dagbarnvårdare, med upp till nio barn att ta hand om, var långa och intensiva. Ändå är Inez Johansson ett enda leende när hon minns sitt arbete och alla barn som kom och gick i villan hemma i Järna.

– Fortfarande kan ”mina” barn knacka på och säga: ”Vilken tur vi hade som fick vara hos dig.” Då känns det här inne, säger Inez Johansson och lägger handen över hjärtat.

Få berättar om sitt jobb med så många skratt som Inez Johansson. Men vid 58 års ålder sa ryggen ifrån, hårt och bestämt. Arbetslivet slutade med sjukskrivning och så småningom förtidspension, precis som det redan hade gjort för maken, som varit byggnadsarbetare.

Kanske hade allt slit under ett långt arbetsliv ackumulerats tills det till slut blev för mycket. Inez Johansson, som nu är 67 år, är uppvuxen på ett jordbruk i Järna och har arbetat så länge hon kan minnas. Första ”riktiga” jobbet fick hon efter tredje klass i skolan.

– Jag plockade disk och bar upp bröd på ett konditori i Järna. Som elvaåring fick jag stå bakom disken.

På konditoriet sommarjobbade Inez varje år tills hon gick ut skolan. Där­efter följde en kort period med butiksjobb, och sedan sju år på postgirot.

– När vår dotter var liten arbetade jag i ett gatukök på kvällarna, så att vi inte skulle behöva lämna bort henne.

Så kom de 25 lyckliga åren som ”dagmamma” i kommunens tjänst, ända fram till ryggskadan. Inez Johansson arbetade på heltid. Det har hon alltid gjort, förutom de tre åren i gatuköket.

Ändå är hennes pension blygsam. Efter skatt får hon 7 200 kronor i allmän pension och 2 000 kronor i kommunal tjänstepension, summor som speglar ett arbetsliv i lågt avlönade kvinnoyrken. Att de sju åren på statliga postgirot inte har medfört någon tjänstepension alls är konstigt, medger Inez Johansson, men hon har aldrig kontrollerat saken.

– Min inkomst är mycket lägre än när jag arbetade, det skiljer kanske 3 000 i månaden. Men jag känner inte att jag måste avstå från något. Min man har bra pension, och försäkringsersättning för sin arbetsskada.

– Och villan, som vi har byggt själva, har vi inga lån på. Huset är vår pensionsförsäkring.

Medan hon arbetade funderade Inez Johansson aldrig på pensionen. Det enda hon och hennes man hoppades att göra som pensionärer var att resa, och till det lade de undan pengar. Det har blivit en kryssning i Karibien och resor till Tunisien och Spanien. Nu orkar maken, som är elva år äldre, inte fler resor.

Inez Johanssons energi är desto mer påtaglig. Som dagbarnvårdare var hon fackligt ombud för Kommunal, nu är hon kassör i Svenska kommunalpensionärernas förbunds avdelning. Före­ningen ordnar sillunch på försommaren, sopplunch på hösten, luciafirande och bussresor. Inez gör allt från att baka kaffebröd till att boka musiker.

Inez Johansson sitter också i Fonus distriktsstyrelse, och i Södertälje kommuns pensionärsråd.

– Jag är med i gruppen för boende­frågor och arbetar för billigare lägenheter för äldre. Vi bråkar med kommunen hela tiden!

Almanackan är full – när Inez Johansson ska beskriva sitt liv som pensionär är ”hektiskt” det första ordet som kommer för henne. Arvodena för uppdragen i Fonus och det kommunala pensionärsrådet gör för övrigt att hon får jobbskatteavdrag trots att hon är pensionär.

– Jag hade räknat med restskatt i år. I stället blev det 200 kronor tillbaka.

Inez Johanssons främsta råd till den som vill förbereda sig för pensioneringen handlar inte om pengar, utan om att ha sociala kontakter och gärna engagera sig i någon förening. De flesta pensionärer hon träffar lever ett rikt och aktivt liv, men för den som aldrig har haft intressen utanför jobbet kan det bli tomt.

– Jag tror inte det är många som sitter hemma och har tråkigt. Fast det är klart, dem ser man ju inte.