Pengabrist i Grekland

Under den grekiska valkampanjen 2009 använde Georgios Papandreou, S-ledare i tredje rätt nedstigande led, sig av den rundhänta parollen ”det finns pengar” – det vill säga reformutrymme. När han sen blev premiärminister visade det sig att så inte alls var fallet.

Medan krisen i ekonomin nu lamslår Grekland har Papandreous paroll blivit folklore och ett stående skämt i vardagslivet. Samtidigt som hans parti Pasok oavlåtligt krymper i röstetal och anseende.

Att ”Det finns pengar” har blivit galghumor är en av många iakttagelser som återkommer i bägge de utmärkta Greklandsböcker som dykt upp under hösten:

Kaos av Alexandra Pascalidou, som är uppvuxen och utbildad i Sverige, men som kan Grekland inifrån på grund av sin härkomst och efter att ha jobbat där bland annat som tevestjärna och således känner folk ur alla möjliga miljöer.

Och så Skulden av Kajsa Ekis Ekman, en av våra viktigaste samhällskritiker, som av intresse för utvecklingen under den grekiska förfallskrisen har åkt ner en massa gånger och träffat sina bekanta kontinuerligt, vilket gör berättelsen till ett kronologiskt tvärsnitt. Man får följa krisens och humörets fluktuationer seismografiskt.

Böckerna kompletterar varann på ett sätt som känns nästan uttänkt.

Pascalidou kan formulera de grundläggande felkonstruktionerna i det grekiska samhället eftersom hon känner dem lika bra som en gammal sönderältad släktfejd. Och det är ingen tvekan om att hon står på det bedragna och utnyttjade folkets sida, mot alla dem som har skott sig alltsedan Grekland tillhörde det Ottomanska riket och förmodligen ännu längre dessförinnan.

Medan Ekman kan bidra med en oerhört läsvärd marxistisk analys av den skuldkris som har satt Grekland och hela världen på potten.

Och det är här slagordet ”det finns pengar” blir så akut: Är det inte det som är själva problemet, bortom alla politiska påtryckningar på gränsen till invasion, och bortom allt finansiellt finlir där ekonomiska fordringar blivit till värden som går att köpa och sälja och investera i?

Att cashen mer och mer har upphört att finnas till, åtminstone inom räckhåll för de breda massorna, därför att vinsterna systematiskt beamas upp till överklassen och till de ofattbara kretslopp som befinner sig ovanför överklassen. Det finns inga pengar till trygghet och social utjämning därför att de pengarna används på annat håll, som om de upptagits till himlen.

Vilket i sin tur leder till att allt färre pengar cirkulerar i samhället, och till en utarmning så stor att – av bägge böckerna att döma – tillgången på kontanter för de flesta är så knapp att de pengar en får i handen är ungefär lika kortlivade som ett skämt. Medborgarna är inte inblandade i kapitalcirkulationen längre, och allt mindre av det arbete som utförs äger rum innanför löneekonomin.

Pengar är fortfarande nånting man ”har” eller ”inte har”, Men i ett vidare perspektiv är den varierande accessen till pengar i olika former och till olika slags pengaflöden nånting som skiljer medborgare från medborgare ungefär som ett orientaliskt kastsystem.

Och ur just det perspektivet ger bägge böckerna en mycket intressant exempelsamling.

Ekman har sina grekiska kompisars pågående deklassering som främsta ingång till sin skildring (förutom berömvärda mängder av objektiva fakta), inklusive deras trevande försök att etablera en tillvaro utanför den havererade löneekonomin: i hushållet och i viljan att jobba gratis för att allt ska rulla på.

Pascalidou gör samma och ibland identiska iakttagelser men har en mer målmedveten journalistisk inställning ifråga om vilka miljöer hon söker upp, på såväl hög som låg nivå. Särskilt minnesvärd är den långa visiten på hemmet för föräldralösa barn.

Stilistiskt är de bägge två oerhört ivriga därför att det hela tiden händer så mycket. I synnerhet Pascalidou är så målande drastisk i sina jämförelser att det är som om hon hela tiden befunne sig i direktsändning. Men yvigheterna och känslorusningarna funkar, därför att Grekland ju faktiskt är en pågående katastrof som speglar vad som pågår över i stort sett hela världen och även här hemma. Böckerna ger oss därför ökad inlevelse också i de tokigheter som sker med det svenska samhället, och som mycket väl skulle kunna beskrivas som att accessen till olika slags kretslopp av pengar är det som skiljer människor åt och avgör deras livschanser. Till exempel vilka slags lån man har möjlighet att ta. Eller ge. Vilka avdrag man kan utnyttja. Eller tillfälliganställas med. Vilka slantar man har i handen och vad man tvingas göra för att få dem.

De två böckerna rekommenderas varmt också av andra skäl, till exempel att de har mycket att ge till förståelsen av hur ett våldsverkande nazistparti som Gyllene gryning kan få ett sånt inflytande, vilket hänger samman med det fundamentala föraktet för de politiska institutionerna och de folkvalda – en apati som alltid verkar ha funnits där.

Jag kan knappast tänka mig två böcker som skulle passa bättre för en spontan studiecirkel.

(Artikeln uppdaterad 22 november)