Killen är blek och mager som ett skelett. Kroppen darrar då han får en ny örfil.
Andra personer står nakna framför karabinjärerna och väntar på att kroppsvisiteras. Sedan får de göra ”korridoren” som det heter på militärslang.
Sex migranter på rad passerar karabinjärerna som delar ut slag och örfilar då de är på väg in i en bur på den lilla ön Lampedusa.
Ingen har så detaljerat som den italienska journalisten Fabrizio Gatti skildrat helvetet som migranterna går igenom på sin väg till EU. I sin bok Bilal berättar han vad han såg då han själv reste längs slavrutten mellan Afrika och Europa.
Det är ett vittnesmål om människor som piskas i öknen, och om girighet och sjukdom.
De som överlever ökenfärden hamnar i Tunisien. Där pungar de ut med en förmögenhet för en plats i en ranglig båt som för dem över ett livsfarligt hav.
När detta skrivs har dödssiffran efter förra veckans båtolycka utanför Lampedusa stigit till 274. Dykarna vet att det finns flera kroppar att bärga då de sett döda flyta runt i vraket på 47 meters djup.
De allra flesta är eniga om att förlisningen är en tragedi av stora mått, men för de 155 som överlevde väntar dessutom ett rättsligt efterspel. Enligt BBC riskerar de böter på 5 000 euro (45 000 kronor) eftersom de kan brutit mot en migrationslag som högerpartierna i Italien införde 2002.
Migrationspolitiken är verkligen inte lätt att förstå sig på. Samtidigt som EU har skärpt gränsövervakningen har ett system för att få in ”rätt” arbetskraft utformats: Många högutbildade behövs, men en växande servicesektor behöver också sitt.
Migranter som faktiskt fått ett jobb i EU upptäcker dock ofta att de bytt en misär mot en annan. Anställda på maffiastyrda fruktodlingar i Italien snuvas de på lönen och misshandlas av plantageägare. Och de är inte bara ett problem i Italien: låglönemarknaderna som pendlar mellan svart och vit ekonomi. De finns i hela unionen – i Spanien, Portugal, Tyskland och Sverige likaså.
Det är fattigdom och drömmen om ett bättre liv som får migranter att ta sig över havet. Då duger det inte att från politiskt håll bara skylla tragedin på människosmugglare. Det är som att skjuta budbäraren.
När Fabrizio Gatti ser hur migranterna som överlevt den livsfarliga resan över havet misshandlas i ”korridoren” i Lampedusa fylls han av vämjelse. Han skriver att det är som om en amerikansk flygvapenofficer gett astronauterna som just återvänt från månen en rejäl omgång örfilar.
För att ta sig genom öknen och över havet krävs nämligen ett oerhört mod.
