Maktkamperna sätter ljuset på samma sak
Budgetstrider fyller nyhetssändningarna.
I Washington har ett långvarigt budgetbråk mellan presidenten och kongressens republikaner lett till att statsapparaten delvis har stängts – och att inställda betalningar blivit ett återkommande hot.
I Stockholm tvistar regeringen och oppositionen om ifall budgetreglerna verkligen tillåter att en majoritet av folkets valda företrädare stoppar den skattesänkning för höginkomsttagare som regeringen driver.
Visst är de båda maktkamperna av helt olika art och de möjliga konsekvenserna väsensskilda, men de sätter båda ljuset på en och samma sak – budgetprocesser och regelverken för dessa. Ett område där länderna är varandras motsatser.
När republikaner i USA kräver att Barack Obamas sjukvårdsreform ska ändras för att de ska godkänna en ny anslagsbudget så bryter ledamöterna mot oskrivna regler i amerikansk politik. Historiskt har partiella stängningar av statsapparaten orsakats av oenighet kring anslagsnivåer, inte missnöje med redan klubbade reformer.
Men det finns inget skrivet regelverk som hindrar republikanernas taktik. Faktum är att den amerikanska finanspolitiken kännetecknas av få tvingande regler.
Den begränsning som finns är ett nominellt tak för statsskulden. Fram tills nu har dock höjningar av skuldtaket varit en formsak, eftersom det innebär att regeringen i efterhand ges rätt att låna pengarna som behövs för att bedriva den politik som kongressen redan har röstat igenom.
Radikaliseringen av den amerikanska högern har dock medfört att skuldtaket inte längre är en ren formalitet, trots att taket i modern tid aldrig har varit tänkt som en styråra för finanspolitiken. Stolligheten i att använda det så kan illustreras av att detta skulle få närmast oöverblickbara konsekvenser. Den amerikanska staten tvingas helt enkelt välja vilka räkningar som ska betalas: låneräntor eller pensioner.
I internationella jämförelser av länders finanspolitiska regelverk nämns skuldtaket inte ens, och USA brukar hamna rätt långt ner på sådana rankinglistor. Sverige placerar sig å andra sidan bland toppnationerna.
Enligt EU-kommissionen är det blågula budgetramverket striktast i hela Europa. Bestämmelserna är också från början mycket medvetet utformade för att hålla dem som hanterar statskassan i strama tyglar.
Men trots alla olikheter är det värt att notera att reglerna för finanspolitiken i båda länderna har blivit ett verktyg för minoriteten att driva igenom sin vilja. En vilja som i båda fallen långsiktigt försvagar statsfinanserna.
