Det var bara en cyniker, trodde jag
Jovisst. Det är klart att det var fel att inte ta med det där som föreståndaren sa. En klar missbedömning, det erkänner jag.
Så här var det:
I slutet av 90-talet hade flera kommunala sjukhem privatiserats. Meningen var – bland annat – att det skulle göra förhållandena bättre. Ty de kommunala sjukhemmen fick inte sällan förödande kritik.
”Många sjukhem är undermåliga. Det går inte att kalla dem för bostäder. Många pensionärer vistas i rum som mer liknar en väntsal eller en fängelsecell än en bostad”, skrev Stockholms socialförvaltning.
Samtidigt visade tv-nyheterna skrämmande filmbilder där gamla låg och skrek i korridorerna utan att någon gjorde något – även på de nyligen privatiserade sjukhemmen.
Jag var reporter på Svenska Dagbladet och hade jobbat en hel del extra i långvården – som det hette då – när jag pluggade. Tanken var att jag skulle hoppa in och jobba på ett privatiserat sjukhem i Stockholm – och försöka beskriva hur det var.
Vi hittade ett som nyligen fått privata ägare och som gick med på att jag kom dit. Och som gav mig friheten att skildra det jag såg.
Mitt första intryck då klockan sju på morgonen när jag hade bytt om och gav mig ut på avdelningen med mina nya arbetskamrater var att det var så hemtrevligt. Flera av de boendes rum var inredda med deras egna möbler hemifrån, med tavlor på väggarna, släktporträtt på byråerna, bokhyllor och läsfåtöljer.
På väggen hängde inglasade anslag med företagets motton:
”Vägen”. ”Nöjda kunder, medarbetare och ägare”.
En annan stor skillnad från förr var det stora utländska inslaget bland personalen.
Men alla pratade hyfsad svenska och något problem med att de inte var blonda och blåögda märktes inte.
– Dom där med sånt där svart hår förstår sig på kaffe sörrö, sa en dam som alltid fick en extra tilldelning på eftermiddagarna av undersköterskan från Iran.
En eftermiddag stannade verksamheten av när vi såg hur den väldige mannen från Tchad kom promenerande utefter korridoren, arm i arm med kvinnan som tidigare vägrat lämna sitt rum. Äntligen hade den gamla lärarinnan en gentleman att prata franska med.
Men personalen tyckte det hade blivit sämre. De var för få. Tidigare hade de då och då kunnat ta ut de boende, ner till centrumets café. Det hann de inte längre. Tiden att sitta ner och prata med de boende hade blivit allt knappare.
Det var och är ett tufft jobb, och det på många sätt. Hälften av de boende måste matas, klena och senila människor, oförmögna att kontrollera tarmen, okontaktbara i rullstolarna framför tv:n.
Det var några dagar till jul då jag gjorde min sista dag på studiebesöket. Till fikarummet kom chefen för avdelningen.
– Om någon boende skulle dö mellan jul och nyår kan ingen ny transporteras hit förrän i början av januari. Och då står sängen tom och det får vi inga pengar för.
Det blev förstås tyst i fikarummet.
Hur tänkte hon? Ville hon sätta in syrgas och respirator för att hålla liv i den mest skröplige, han i enkelrummet, för att han inte ska dö före tolvslaget?
Jag tog inte med vad hon sa i reportaget.
För det där måste väl i himmelens namn vara något som står bara för henne, någonting som hon själv funderat på, en cynisk människa som tänker högt.
Och ingenting som den nya pigga ledningen med sina vackra motton står bakom. Inte kan man tänka så när man gett sig in i branschen att vårda gamla och skröpliga medmänniskor.
Så fel man kan ha.
