I stället för industriavtalet?
Avtalsrörelse eller inte – debatten om löner, löneökningar, märken, norm, kronor och/eller procent är evig. Därför lika aktuell hösten 2013 som någonsin tidigare.
Senaste braständaren var Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe som i Arbetet än en gång attackerade fackföreningsrörelsens satsningar på löneökningar i kronor i stället för procent. Ett brott mot industriavtalet, hävdade han, och därmed ett allvarligt hot mot industrins konkurrenskraft.
Visst medhåll i sin kritik fick han av Svensk Handels avgående vd, Dag Klackenberg. Men handelns främste företrädare var mest av allt irriterad på industrins ställning och roll som rikslikare inom lönebildningen. Befängt, var hans omdöme om sakernas tillstånd.
Lägg till detta ett kompakt och unisont försvar för krontalsökningar från fackföreningsrörelsen – och samtliga ingredienser finns för fortsatt debatt av det existerande systemet för lönebildning.
Att kritiken är så skarp från Teknikarbetsgivarna indikerar möjligen att industriavtalet än en gång är hotat. Men ytterligare en uppsägning av avtalet är riskfylld. Fackens intresse för ännu en omförhandling och ett Industriavtal III är minst sagt begränsat.
Om industriavtalet verkligen sägs upp ställs därför hela arbetsmarknaden inför en utmaning. Då tvingas också den nuvarande ordningens kritiker, både bland arbetsgivare och fackföreningar, att stiga fram och på ett konstruktivt sätt bidra till en ny modell som samlar tillräckligt brett stöd.
Att dagens högljudda kritiker av det existerande systemet finns både bland fack och arbetsgivare är känt. Men vad de vill ersätta industrins normerande roll med är högst oklart. Utan en riktkarl och någon form av märke som styr löneökningstakten väntar solouppvisningar.
Självklart innehåller en sådan utveckling vinnare, men också förlorare. Och skruvas löneökningstakten upp avsevärt högre än vad inflation och produktivitet medger – ja då får alla problem genom löneinflation, stigande räntor, åtstramning och arbetslöshet.
Men att efterdebatten till årets avtalsrörelse är sig lik är inte detsamma som att den inte rör viktiga frågor. Den ställer tvärtom alla inblandade inför reella utmaningar om hur lönebildningen ska formas i framtiden.
Ett fortsatt liv med industriavtalet som riktmärke förutsätter en starkare uppslutning än vad som är fallet i dag. Om inte krävs konkreta förslag till hur en reviderad eller reformerad lönebildning ska se ut.
