Direkt från Tehran

Det tar lite tid att komma in i Marjaneh Bakhtiaris tredje roman (efter Kalla det vad fan du vill och Kan du säga schibbolet?), men snart är man lika fast som i en bra teveserie och vill bara veta hur det går för dom och vad dom har för hemligheter.

Det inledande läsmotståndet bygger dels på att handlingen är förlagd till Irans huvudstad Tehran, oöverskådligt stor och dessutom deformerad av den förfärliga förtryckarregimen – dels på svårigheten att hålla isär de främmande namnen och komma ihåg hur de är släkt med varann. (Ett tips som jag själv missade är att använda det enkla släktträdet på sidan 6.)

Handlingen utspelas förra året, 2012, med återblickar ända till femtitalet, och miljöskildringen är nästan otäckt bra, åtminstone för mig som aldrig har varit i Iran. Torg, caféer, dansklubbar, martyrkyrkogårdar och hemmiljöer stiger fram livs levande, liksom de restriktioner som alla lever under tack vare den religiösa regimens och den hemliga polisens makt.

En familj står i centrum: mamman, de fyra syskonen varav en dog i kriget mot Irak, svärsöner och barnbarn. Allesammans kärleksfullt och ibland nästan komiskt skildrade ur Bahktiaris mångfacetterade och snabbt växlande men samtidigt vassa och tydliga berättarperspektiv. Medan förvecklingarna förvecklar sig avtäcks det förflutna. Av dokument, avslöjanden – men framför allt av den egenartade känslan att uppsöka platser som bär på minnet av historien och känslan av tårgas, fastän de numera är helt omgjorda.

”Då och då slogs Zohreh av tanken att hon aldrig mer skulle kunna gå på de här gatorna med samma tillit som före revolutionen. Då och då blev hon påmind om den där känslan hon aldrig lyckats förklara för [sonen], trots alla sina försök. Känslan att Tehran, under alla muralmålningar, hade en dold historia som Zohreh kände till, men som inte gick att formulera för dem som inte varit med. Den syntes bara ibland i någons bortvända blick. I bettet kring en nagel. I leendet som var så frånvarande att inte ens den som log visste om det. De påminde alla henne om och om igen att det var över. Innan den ens fick en chans att börja slipades framtiden, med allt som Zohreh fäst vid den, ner till två ord: nationens säkerhet.”

Citatet kan för övrigt också användas som exempel på Bakhtiaris häpnadsväckande språkkänsla när hon översätter tehransk vardag till svenska idiom. Och det får mig att associera till den märkliga boken om hur motståndet ser ut under förtryck som gavs ut häromåret: Vardagslivets politik av Iranfödde Asef Bayat (Fronesis/Atlas).

För Bakhtiaris bok handlar till stor del om hur människor blir vanställda under ständig övervakning och propaganda, med våld och död som ständiga hot. Och om hur de trots detta skapar ett värdigt, självständigt liv. (Vilket underlättas av att huvudpersonerna är mycket välbeställda.) Alkohol, cannabis och kemiska droger, oppositionell musik och åsikter flödar, fastän privat. Politiska gräl med eko många decennier bakåt är ett annat sätt att hålla sig vid liv. I väntan på att förtrycket måtte upphöra, innan alltför många gått under, innan tumören helt tagit över.

Ytterst kanske boken handlar om nödvändigheten av att bevara ett öppet sinne. Som den döde Kazems bevarade foton från fronten. Eller inför en så trivial grej som inflationen. Att allt nödvändigt ständigt blir allt dyrare, som om de sista dagarna vore inne. Och att det just därför är extra nödvändigt att bevara sinneslugnet i en värld där det officiella är på låtsas, men bindningarna till andra är högsta ofrånkomlig verklighet.