Månen kastar
en skugga på natten.

Så börjar dikten ”Fjärilsandedräkt” i den nyss utkomna samlingen Glödlampan bara fortsätter att lysa (Ellerströms), där Jonas Ellerström med glödlampans ljus och fjärilens lätta, fina känsla valt ut och översatt poesi av amerikanen Richard Brautigan (1935-84) till svenska.

Själv bär jag i huvet med mig ett evigt Brautigan-citat, ett uttalande han gjorde i en intervjubok från tidigt 70-tal:

“Jag skrev poesi i sju år för att lära mig att skriva en mening, för jag ville verkligen skriva romaner och jag tänkte att jag kan inte skriva en roman innan jag kan skriva en mening.”

Exakt så läser jag hans dikter. Exakt så läser jag också hans romaner. Som – just – exakta formuleringar. Där finns inte ett ord eller tecken för mycket. Däremot: mellan-genom-under den exakta formuleringen finns allt.

Räkna år och kolla bokutgivningar tänker jag inte göra men sen jag läste honom första gången på 60-talet har Richard Brautigan för mig varit för ung för att kallas beatpoet och för gammal för att vara hippie. Han blev en länk mellan 50-, 60- och 70-talen, en lina mellan Kerouac, Ginsberg och Dylan.

En poet som är politisk i det poetiska, vardaglig i det fantasirika – ja, fantastiska, realistisk i det drömska, svart i det ljusa, allvarlig i det roliga. För skämtar (bort det) gör Brautigan mest hela tiden i sina exakta formuleringar, lyrik som prosa. Och hela tiden är han lika allvarlig.

I följande dikt, som utgör första delen av sviten ”Den galileiske liftaren” (också med i nya samlingen), slingrar de fantasilyriska raderna likt en berättelse genom historien och livet, fantasin och allvaret (och kanske religionen):

Baudelaire körde
en A-ford
genom Galiléen.
Han plockade upp en
liftare som hette
Jesus och som hade
stått i ett fiskstim
och matat dem
med brödsmulor.
”Vart är du
på väg?” frågade
Jesus, medan 
han satte sig
i framsätet.
”Vart som helst, vart som helst
bort från denna värld!”
ropade Baudelaire.
”Jag följer med dig
så långt som till
Golgata”,
sade Jesus.
”Jag har ett
åtagande
på karnevalen
där, och jag
får inte komma
för sent.”

Bengt Eriksson