Skönlitteratur ger inblickar i människornas tankeliv och sätt att fungera.

Om författaren lyckas göra mig jämställd med romankaraktärerna berikas jag med erfarenheter; jag blir delaktig i karaktärernas överväganden och beslut.

Som läsare accepterar jag varför människorna handlar som de gör, trots att det kan verka både irrationellt och underligt.

De bakomliggande orsakerna kan vara historiskt, kulturellt eller religiöst betingade, alltför krångliga att förklara i en roman. Ändå kan det vara lättare att förstå hur sådant påverkar människor genom att läsa fiktiva berättelser än en faktarapport.

Att känna till taoismen och kinesisk historia betyder inte att man kan sätta sig in i människors villkor. Men genom att läsa 1700-talsromanen Drömmar om röda gemak, en skildring av aristokraters liv och utnyttjande av tjänstefolk i det kejserliga Kina, parallellt med nobelpristagaren Mo Yans berättelser om hur hänsynslöst bönderna i Gaomi härad blivit behandlade efter revolutionen får man en kontinuitet som på samma gång är både djup och konkret.

Jag upptäckte att jag blev melankolisk var gång jag lagt ifrån mig en bok av en kinesisk författare. Ett slags ”tyck-synd-om” som jag inte delade med böckernas karaktärer. De hade snarast en fatalistisk inställning till alla de djävulska olyckor som drabbade dem.

Ma Sanguan, i En handelsman i blod av Yu Hua, lyckades med blodförsäljning få sin familj att överleva både Det Stora Språnget och kulturrevolutionen; men trots att han gör allt han kan har han samtidigt ett slags försonlig inställning till ödet. Han kämpar samtidigt som han hela tiden accepterar det som händer. Som om han vore dömd till lidande och elände.

Fugui i samme författares Att leva blir av med hela sin familj, undan för undan, genom olyckor och myndighetsövergrepp. Ändå fortsätter han att kämpa. Livet är sådant. Det påminner om hur flickorna i Drömmar om röda gemak gråter när de inte vill bli bortgifta, eller när barnen tas ifrån dem därför att någon rikare släkting är barnlös. De gråter, men de finner sig i ödet. Familjen kräver det, de kan inte neka.

Inställningen till familjen genomsyrar allt. Den är viktigast. Viktigare än det egna livet, även efter döden. Ansvaret för familjen är det yttersta. Och egentligen den enda försäkring som finns mot olycka. Det är ingen garanti, men finns ingen familj så finns heller ingen räddning.

Den inställningen har de moderna romankaraktärerna med sig från kejsartiden. Vördandet av familjen ingår sedan tusentals år i kulturen och ingen av de kinesiska revolutionerna, vare sig 1911 eller 1949, har kunnat ersätta det. Fortfarande innebär firandet av det kinesiska nyåret att man skickar pengar och dunkar pannan i marken vid förfädernas gravar.

Därför är den gamla kvinnan i Cao Naiqians Den allra sista gården helt utlämnad och ett lätt byte för lurendrejare. Hon är kvar i en avfolkad by. Alla har gett sig av. Hon har ingen. Partiet skickade en representant en gång som lovade hjälpa henne om hon bad om det. Men hur skulle hon kunna meddela sig med dem? Ingen telefon, inga färdmedel, helt isolerad i en öde by.

När jag läste Drömmar om byn Ding av Yan Lianke övergick det melankoliska i djup indignation. Yans roman handlar om hur AIDS sprider sig på den kinesiska landsbygden. Staten uppmuntrar ”blodhandel” därför att den farmaceutiska industrin behöver blodplättar och plasma. Snart uppstår en lukrativ handel, vilket leder till att inte bara blodhandlaren utan även bönderna som säljer blod flyttar från byarna. De får råd till finare hus, med både kylskåp och rinnande vatten. De struntar i att odla och lever gott på att sälja blod. Tills de får AIDS.

Sanningen uppdagas så småningom. Blodhandlaren har inte bara blivit rik på människornas bekostnad, han har också gjort dem sjuka genom att använda samma nål till mängder av människor. Han är helt skrupellös: när människorna börjar dö blir han begravningsentreprenör. Och sedan, när bara gamlingarna är kvar – äktenskapsförmedlare. Av skuggäktenskap. Vilket betyder att han, mot betalning, parar ihop döda ungdomar och låter begrava dem tillsammans. På så vis kan familjen leva vidare, om inte här så i nästa värld. För trots allt måste familjen tas om hand.

Efteråt stod jag framför bokhyllan, funderade på innehållet i de andra kinesiska berättelser jag läst och drabbades av en obehaglig känsla. I nästan varje historia blev huvudpersonerna brutalt lurade, bedragna eller utnyttjade av andra. Som en underton fanns vetskapen att alla som kan drar nytta av andra.

På samma sätt som tjänarna och slavarna i Drömmar om röda gemak visste att de utnyttjades och behandlades likt redskap av de rika så vet Mo Yans, Cao Naiqains, Li Ruis, Ma Jians och Yu Huas karaktärer på andra halvan av 1900-talet att partiet och dess makthavare, folk i överhetspositioner i stort sett gör hur de vill med människor. De vet att de flesta är korrupta och opålitliga. Men de har i alla fall hoppet om familjen.

I Drömmar om byn Ding kommer även det hoppet på skam. Familjerna dör. Och de ensamma individerna blir brutalt exponerade för det godtycke och förakt för människovärde som ”alltid” funnits i Kina.

Det var den grymma insikten som låg som en ledsen underström i de nyare romanerna. Familjen spelar inte längre rollen av basal samhällsstruktur. Ett-barnspolitiken har inneburit att det sällan finns någon yngre som kan ta hand om de gamla. Industrialiseringen har tvingat människor att flytta, de har inte råd att åka hem ens till nyår. Den snabba kapitalistiska utvecklingen i Kina har atomiserat samhället. Och när inte heller familjen fungerar står var och en helt ensam, utan något som helst skyddsnät.

Maria Hamberg