När jag var liten följde jag ofta med min pappa på speedway. Jag älskade att sitta på träbänkarna längs med långsidan, känna doften av bränd metanol och ljudet av hur motorerna rusade innan startsnöret drogs upp. Pirret i magen när loppet var i gång. Glädjeskriken när hemmalaget lyckades med en snygg omkörning under tredje varvet. Hejaropen när våra förare knep åt sig både första och andra plats och därmed fem poäng till laget. Också känslan av hur allt stannade upp när någon kraschade in i sargen och blev liggandes. Applåderna när han till slut lyckades resa sig upp.
Jag minns det som att solen alltid sken på Kalvholmen och på Tallhult. Värmlands två speedwaybanor. Jag minns hur man betalade tjugo kronor för ett hemmakopierat matchprogram och alla farbröder i keps som stod tillsammans med mig i korvkön i pausen. Jag minns att jag ofta drömde om att någon gång själv få prova att rulla ned för depån, in på banan och sparka i gruset vid min startplats.
I förra veckan var jag för första gången på säkert tio år tillbaka på en match. I present av min pappa fick jag en biljett till den näst sista VM-tävlingen i år som kördes i Stockholm. Mycket var sig likt. Doften av metanol, surt kaffe och kokt korv. Ljuden av 500-kubiksmotorer och alla dessa tutor som hör sporten till. Mängder med gubbar i praktiska jackor och keps. Jag kände mig som hemma, trots att det var mycket mer folk, finare tryckning av program och mer avancerad biljettförsäljning än vad det brukade vara hemma i Värmland.
Men trots en stundtals fantastisk match var det något som skavde. Inför varje nytt heat gick fem tjejer, i kortkorta kjolar och skyhöga klackar, ut på banan med skyltar om var banorna gick.
Jag har inget emot vare sig kort kjol eller höga klackar. Det är ofta så jag själv går klädd. Men det finns något förbannat tröttsamt i att som tjej endast reduceras till ett utseende. Att jag som tjej får lära mig att jag inte har något annat att göra i den här sporten, mer än att visa mycket bar hud samtidigt som jag håller i en skylt. Och jag tänkte sorgset för mig själv att jag nog aldrig kommer få se en brud vinna VM eller ens köra i det, om det är såhär de speedwayälskade flickorna på raden nedanför mig får se vilken roll kvinnor förväntas spela i sporten. Jag berättar ilsket för en vän dagen efter, hon konstaterar att det alltid sett ut så i motorsportssammanhang. Men jag nöjer mig inte med det svaret, jag vill tro att vi faktiskt kan komma längre än så i det här landet.
Därför blir jag glad när min pappa skickar mig en länk om att mitt gamla hemmalag Solkatterna nu satsar på att få tjejer att köra. Inte en dag för sent, tänker jag för mig själv. Om det hade funnits för femton år sedan, hade jag säkert, i alla fall en gång, provat att köra själv.
Men jag tror inte det räcker att bjuda in tjejer till att provköra, om inte sporten på allvar gör upp med sin bild av kvinnor. Det är dags att motorsporten inser att vi lever på 2000-talet, och att kvinnor inte finns till för att männen ska ha något avklätt att titta på mellan heaten. Utan att en del av oss faktiskt drömmer om att själva köra, satsa, krascha och vinna.
