Med gott humör i kyrkan

Alla barn är inte heltända på idén att ta emot Herrens välsignelse. Michael Persson med söndagsskoleeleverna i Ulrika Eleonora kyrka i London.

8 september. Femtonde sön­dagen efter trefaldigheten. Gudstjänsten i Svenska kyrkan i London inleds med en övning.

– Vi ska prova en ny kyrko­handbok, säger kyrkoherden Michael Persson till församlingen.

– Vi behöver öva – i alla fall jag.

Det tar en kvart för oss att träna igenom ritualen. Sedan är det dags för kyrkklockorna, och prästerna och den vackert lilaklädda kören går ut för att sedan komma in igen – på riktigt liksom.

Tonen är lättsam när Michael Persson förrättar gudstjänst. Han vänder sig till konfirmanderna, som ska samlas efteråt i biblioteket:

– Ni som överlevt gudstjänsten vill säga.

Kyrkan heter Ulrika Eleonora och för 300 år sedan fanns det ett bryggeri på platsen, berättar prästen från predikstolen och jag börjar fundera på hur det gick till att förvandla huset från dryckesproduktion till Guds hus.

Kyrkorummet är vackert. Stämningen känns intim – och påfallande god.

Att sprida glädje är viktigt för Michael, förklarar han när vi ses på söndagseftermiddagen över en öl på puben Duke of Wellington, där personalen kallar honom för ”Father Michael”.

– Chefens främsta roll är att hålla personalen på gott humör. Om jag går runt sur och arg smittar det.

– Vi behöver vara glada, annars funkar inte kyrkan som öppet hus.

– Jag växte upp med en pappa som var präst. Han pratade på samma sätt vid köksbordet som i predikstolen. Och jag kan prata på samma sätt på puben som i kyrkan. Jag vet att jag inte behöver föreställa mig.

En gissning är att det bor ungefär 100 000 svenskar i hela Storbritannien. Men Michael berättar med stolthet om det mångkulturella inslaget som är bland det bästa med prästyrket. Till kyrkan kommer chilenare, tyskar, ryssar och engelsmän. Som är gifta med svenskar – och vars barn vill konfirmeras!

Och det ekumeniska samarbetet med hinduer, muslimer och judar är starkt. Till exempel på minnesceremonierna efter den 11 september varje år.

Du verkar ha kul när du håller i gudstjänsten?

– Jag har lärt mig att man inte behöver ta sig själv på så otroligt stort allvar. Längst ner i kyrkan här sitter en hel rad allvarliga oljeporträtt på mina företrädare – män som var betydelsefulla och ofta trodde sig vara oumbärliga. Jag vill inte vara en av dem.

Klicka på bilden för att se en större version.