Ingen skyddad verkstad

Förr jobbade Samhalls anställda i företagets egna verkstäder, nu arbetar 80 procent ute hos kunderna. Som Hassan, Fernando och Larsson, som håller rent i Liljeholmen i Stockholm.

 

När den vanliga arbetsmarknaden hårdnar växer kön för jobb på Samhall. Men också inom Samhall har kraven höjts. Fernando Sandelin Martinez jobb är långt ifrån en skyddad verkstad.

Höstens första regnväder har lagt sig över Stockholm och suddat ut alla konturer. Bara kyrktornen skymtar fram här och var som svarta skuggor i allt det gråa. Över Liljeholmstorget skyndar framåtböjda människor fram mellan vattenpölarna, ivriga att rädda sig in i tunnelbanan.

Fem minuters blöt promenad därifrån, ner mot Årstaviken, finns en nerfart till ett mörkt parkeringsdäck. Innanför parkeringsdäcket en ståldörr. Bakom dörren ett litet källarrum med några borstar, städvagnar och kartonger med plastsäckar. Det är kontoret – han använder det ordet – där Fernando Sandelin Martinez börjar sina arbetsdagar.

Över kartongerna ligger denna morgon en extra uppsättning Samhallkläder: Arbetet har bett att få prova på städjobbet under en förmiddag. Är det terapi eller meningsfullt arbete? Lätt eller tungt? Hur blir man bemött i Samhalls illgula klädsel?

– Här, säger Fernando. Byxorna är stora, men det går nog om du drar åt skärpet.

Uppe på Årstaängsvägen tilltar regnet. Avloppsbrunnarna svämmar över, bilarna stänker upp kaskader som får fotgängarna att hoppa åt sidan. Fernando delar upp jobbet så att kollegorna Larsson och Hassan börjar på ena sidan av området, vi på den andra.

– Du tar allt som är löst. Fimpar, snusar, papper. Tuggummin? Bara om de är lösa, inte de gamla som sitter fast.

Att plocka skräp ser ut som ett tråkigt men fysiskt lätt jobb. Första intrycket är det rakt motsatta.

Plockaren är effektiv. Ett tryck på handtaget öppnar den lilla näbben av plast, som kniper åt om fimpar och snuspåsar. Det är roligt att fånga upp små föremål med sådan precision. Roligt att vända sig om och se hur rent det blir där vi går fram. Meningsfullt på ett självklart sätt.

Men de ovana rörelserna känns snart i axeln. Högerhanden gör ont av knipandet, i vänster hand blir säcken tung av regnvatten. Det är tröttande att stirra ner efter skräp på trottoaren och samtidigt se upp för gående.

Fernando är ojämförligt mycket snabbare med plockaren.

– Du kommer sova skönt i kväll, tröstar han. Säg till om det går för fort.

Fimpar och snus är minst 90 procent av skräpet. Till det kommer cigarettkorgarna, som öppnas med en särskild nyckel som Fernando har på vagnen. Efter en stunds plockande känns det absurt. Varför ska fastighetsägarna hålla rent efter rökarna och tobaksindustrin? Får de kanske del av tobaksskatten?

Vi plockar oss igenom Marievik, ett luftigt kontorsområde intill Årstavikens strandpromenad. Innanför gymkedjan Sats stora glasrutor studsar morgonpigga kvinnor på löpbanden. Kostymklädda män hastar förbi oss i regnet. Det är inte lätt att avgöra om de ser på oss på något särskilt sätt för att vi har Samhallkläder. Snarare ser de oss inte alls.

Bara två thailändska kvinnor ler glatt mot oss. De tecknar med sina paraplyer att vi borde skydda oss mot regnet. De har rätt, nu strömmar vattnet in under kragen. Fernandos skor klafsar och slurpar.

– Jag har problem med höften och kunde inte ha arbetsskorna med stålhätta. Läkaren sa att de var för tunga. Så jag fick köpa egna, men de är utslitna.

Utanför Plusgymnasiet är marken översållad av fimpar. Unga tjejer fimpar i cigarettkorgen eller på trottoaren och försvinner in genom glasdörren. För första gången känns det att någon undviker oss med blicken, hårt och beslutsamt.

– När människor ser att jag plockar skräp slänger en del sina fimpar rakt framför mig, berättar Fernando. Ibland kokar det i mig. Då måste jag tänka på min jobbroll.

– Men det finns också folk som tar upp fimpen de just har kastat när de får syn på mig. Eller säger att fimpen inte är deras.

Alla på Samhall har något funktionshinder, det är ett villkor för anställning. Arbetsförmedlingen klassar numera var fjärde arbetssökande som funktionshindrad, mot var tionde för 20 år sedan. ”I dag räcker det inte att ha rätt utbildning och erfarenhet för att få jobb, du måste vara flexibel och socialt kompetent”, sa en forskare i en intervju i Arbetet nyligen.

Förutom höften har Fernando ett synfel, adhd och dyslexi. Men flexibilitet och social förmåga saknar han definitivt inte. Han växlar några vänliga ord med många av dem vi möter. Hälsar på kockarna som tar en paus utanför Nida catering, kommenterar regnet, frågar om det är mycket folk. Naturliga saker att säga till personer man brukar stöta på i jobbet. Det onaturliga är att somliga inte svarar honom.

Fastän det inte är hans ansvar rensar Fernando flera brunnslock som har korkats igen och orsakat sjöar på Årstaängsvägen. ”Annars kan det bli farligt för bilarna”, förklarar han. Utanför Posten, där en bil har backat in i muren och vält ner en stor stenplatta framför entrén, hugger han i och lyfter tillbaka plattan. ”Annars kan inte postcyklarna komma fram.”

Fernando har ökat Samhalls försäljning genom att erbjuda företag i området extra hjälp då de behöver. Sådana jobb kan Samhall skicka en särskild faktura för. Fernando själv får ingenting extra.

 

 

Nere vid strandpromenaden finns en liten båthamn: ”Elite Marina. För oss med högre krav.” Intill den står en rad papperskorgar, och här blir det äntligen variation i skärpet. Folk slänger hushållssopor som egentligen ska läggas i containrarna.

– Våra favoritkorgar. Eller hur Larsson? säger Fernando till kollegan som har anslutit med sin vagn.

I vintras blev Larsson biten av en råtta just här, och även i dag har råttorna gnagt. Fernando gräver ut en driva starkölsburkar med händerna och kommer ner till ett lager av matrester och kräftskal.  Ett sällskap har haft fest vid vattnet.

I slutet av förmiddagspasset ljusnar himlen. Fernando upptäcker en trasig parkbänk. Kanske har någon stulit metallen för att sälja den, i vart fall finns bara trädelarna kvar. Att frakta bort dem är ett tilläggsjobb som Samhall kan ta betalt för. Larsson säger nej till extra arbete, så Fernando gör det själv.

Ser arbetsgivaren att Fernando anstränger sig och tar ansvar? Fernando drar på svaret. Han har fått löften om utbildning till samordnare, som ännu inte har uppfyllts.

Ändå tycker han att Samhall är ett bra företag. Tidigare ville han gärna gå över till ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden, nu är det inte lika självklart.

– Jag skulle inte tacka nej till ett vanligt jobb. Men jag vill få utbildning och avancera inom Samhall. Jag ser saker som kan förbättras.

En anställning på Samhall är dessutom en bra trygghet, tillägger Fernando, som vid 24 års ålder har en fru och tvåårig son att tänka på.

– Även om arbetet är ensidigt är det ett bra jobb jag har. Det betyder frihet, ansvar och en lön att leva på.

– Förr var jag beroende av Försäkringskassan och socialen, det var oroligt. Nu kommer lönen den 25:e. Och jag vet jag att jag har förtjänat den.

• Allt fler behöver jobb genom Samhall