Regeringen räknar inte som andra
Konjunkturinstitutet. LO. Riksrevisionen. Finanspolitiska rådet. Alla är de överens om att detta är jobbskaparen framför andra, hävdade statsminister Fredrik Reinfeldt när han presenterade den stora kanonen i budgeten: det femte jobbskatteavdraget.
Ett påstående som säkert fick en och annan i LO-borgen att studsa till.
Genom att sänka inkomstskatterna med tolv miljarder kronor vill regeringen åter vidga skillnaderna mellan lönearbete och annan försörjning. Enligt finansdepartementets egna beräkningar väntas 13 000 nya jobb skapas på detta sätt.
Men om så är fallet kommer vi aldrig säkert att få veta. För det går inte att faktiskt mäta hur effektiv reformen är. I stället är det resultat från körningar i ekonomiska modeller som regeringen har att stå på.
Och här börjar glappet mellan fiktion och verklighet bli allt större. Något som fått flera av dem som applåderat reformens tidigare steg att tvivla på att samma fint ska fungera fem gånger i rad.
Grundtanken med jobbskatteavdraget är att få ut folk på arbetsmarknaden genom att göra det mer lukrativt att arbeta. När de väl söker jobb antas deras närvaro i arbetslöshetskön leda till att löneutvecklingen hålls tillbaka, vilket i nästa steg väntas leda till fler jobb.
Ibland låter det som att politikerna tror att reformen ska få redan sysselsatta att arbeta mer, men egentligen är det inga seriösa bedömare som räknar med en sådan effekt. För denna grupp finns nämligen två motsatta drivkrafter. Lägre skatt på arbete gör det mer lönande att jobba, samtidigt som man kan jobba mindre och ändå tjäna lika mycket. På det hela taget brukar dessa ta ut varandra.
Reformen riktas därmed främst mot personer i arbetsför ålder som inte återfinns på arbetsmarknaden, den så kallade arbetskraftsreserven. Dess storlek och egenskaper blir helt avgörande för de praktiska effekterna.
Under senare år har arbetskraftsdeltagandet ökat rejält. Individer som lätt kan kliva in i arbetslivet verkar således redan ha gjort det. De som fortfarande står utanför arbetsmarknaden är därför troligen personer som inte reagerar på ekonomiska lockbeten eller möter stora hinder för att få ett jobb.
Utslagsgivande i ekonomernas modellvärld är vilka antaganden som görs om hur känsliga folk i arbetskraftsreserven är för förändringar i förtjänsten från arbete. Och på det området sticker regeringen ut. Jämfört med Konjunkturinstitutet räknar den med att dubbelt så många kommer att bege sig ut i jobbdjungeln när skillnaden mellan lön och annan försörjning ökar med en procent.
Regeringens kalkyler bygger på internationella data, där USA väger tungt.
Samtidigt visar studier att känsligheten är betydligt lägre i de nordiska länderna, där hög förvärvsfrekvens bland kvinnor innebär att arbetskraftsreserven redan från början är decimerad.
Det mesta talar därför för att 13 000 jobb är en rejäl överskattning.
