Rasismen är fullt synlig överallt
”Varför kan ingen våldta minister Kyenge?” ”Om vi bränner invandrarna blir röken giftig.” ”Afrikanerna tillhör en folkgrupp som inte är lika intelligenta som vi är.” ”Ni utlänningar måste dö!”
När Kongofödda Cécile Kyenge i somras blev minister var det som om en damm brast. Plötsligt började det myllra av saftiga, rasistiska uttalanden bland italienska politiker, speciellt från separatistpartiet Lega Nord, men även från det vänsterorienterade regeringspartiet Demokratiska partiet.
De allra flesta italienare håller inte med om det politikerna sagt i de fyra citaten. Trots detta föds de här åsikterna av den utbredda rasism som finns bland de flesta i Italien.
När jag kom till Italien för första gången för 30 år sedan blev jag chockad över att folk förolämpade och spottade på nordafrikaner på gatan, utan någon synbar anledning. När jag frågade varför svarade mina italienska vänner att araber är ”smutsiga och opålitliga”.
Numera spottar ingen, men rasismen är fullt synlig överallt ändå.
Bland elvaåringarna i äldste sonens klass var det flera som efter fem år fortfarande retade pojken från Kina och kallade honom ”kinesunge”. I lekparken pratar föräldrarna ofta om hur konstiga kineserna är, och de vill inte att deras barn pratar med dem. ”Fast jag är inte rasist”, lägger de till när jag protesterar.
En av mina grannar förklarade för några år sedan att majoriteten av albanerna ”har mentala störningar”. Och våra rumänska grannar, skötsamma och underbara människor, är helt isolerade eftersom ”alla vet att rumäner är våldsamma och tjuvaktiga” som en annan granne sa.
När en rumän med mentala problem dödat en kvinna i Rom för några år sedan satte till och med den dåvarande vänsterregeringen i gång en jakt på rumäner utan uppehållstillstånd. Inga andra folkgrupper, bara rumänerna. Och en rumän jag känner berättade då att han inte längre kunde gå till samma bar, eftersom italienarna där inte pratade med honom längre.
Medierna underblåser rasismen genom att alltid berätta om en brottsling kommer från ett land söder eller öster om Italien. Människor från USA eller Nordeuropa pekas däremot inte ut, eftersom de anses vara laglydigare än andra invandrare.
Fast det finns så klart exempel på människor som tänker annorlunda. En kompis sa till mig häromdagen, medan hon tittade på våra barn som lekte med barn från andra länder, att hon ser fram emot det mångkulturella land Italien kommer att bli när våra barn är stora.
Det gör jag också. Visst vet jag att integration inte alltid är lätt, men en minister som är född i Kongo är en utmärkt början på en ny framtid.
