Hon ville ut och hon ville jobba
Vad gjorde hon på dagarna?
Vi tog för givet att maten alltid stod varm på bordet när vi kom hem från skolan. Liksom att husets herre, som kom något senare, skulle serveras kaffe med kaka före middagen.
Men vad gjorde hon efter det att vi alla gått hemifrån på morgonen tills dess att vi kom tillbaka igen på eftermiddagen?
Då reflekterade vi inte över det eftersom det var så det skulle vara på den tiden, ty så gjorde man och så gjorde alla andra.
Men nu i dag undrar jag. Vad gjorde hon?
När hon gifte sig slutade hon jobba eftersom hon fick en man som kunde försörja henne. Då båda kom från landet fanns det inga släktingar i den stora staden och – skulle det visa sig – just inga vänner.
Hon blev en av många som gick därhemma mellan husets fyra väggar och var hemmafru.
Hemma var det alltid kliniskt städat, kläderna tvättade, strukna och vikta och lagda i prydliga högar. Jag minns örngottens band som hon veckade i sicksack med hjälp av en bordskniv. Och mattan i storarummet vars fransar alltid låg raka, som om hon kammat dem.
Men jag vet att hon ville ut och jobba, inte minst för att träffa folk, men att hon hölls tillbaka. Vad jag vet hände det bara en gång då hon under en kort tid stod och räknade bilar i en korsning för trafikkontoret eller vad det nu kunde ha varit.
Men mer blev det inte. Det passade sig inte.
Tillbaka igen till trerummaren där klockan av porslin, som en gång for i golvet och sprack och sedan limmades ihop igen, tickade tid på köksväggen.
En gång när jag kom hem från skolan fann jag henne sittande på köksgolvet med en kniv som hon petade med i skarven mellan golvlisten och väggen. Hon hade upptäckt nått slags ludd där som skulle bort.
Jag vet också att hon en gång hade tänkt sig något helt annat, men att det nu inte blev så. Fast det sa hon aldrig. Det visste jag ändå.
Hon hade alltid radion på med musik.
Några gånger var jag med om att ”det där andra” uppenbarade sig för henne. Det var när Melodiradion spelade Hoagy Carmichaels Stardust, med Glenn Millers orkester eller någon annan.
Då släppte hon vad hon hade för händerna, hastade iväg in i sovrummet utan att säga något, stängde dörren om sig och knäppte på den stora radion som fanns där. Och lyssnade. Det hördes genom den stängda dörren.
Efteråt, när hon kom ut igen, var det ingen som sa något eller som frågade något. Och hon var mer tyst än annars resten av dagen.
Jag vet också att det fanns en grammofon av plast och EP-skivor med Edith Piaf och Charlie Chaplin. Varför var den och skivorna på vinden och inte i lägenheten?
Hon ville ut och hon ville jobba. In i det sista.
De sista åren tillbringade hon på ett äldreboende, mot slutet mycket dement. En dag när jag var där berättade de trevliga biträdena på avdelningen vad som hade hänt dagen innan. På anslagstavlan i sällskapsrummet hade föreståndaren skrivit upp och frågat om det var någon som var villig att hoppa in och jobba extra i helgen eftersom några skrivit sig sjuka.
Först på plan var min mamma som mycket bestämt rullade fram till anslagstavlan, greppade tuschpennan och skrev upp sitt namn högst upp på listan.
